Jag mötte kvinnan när jag var när
på väg till jobbet. Flera dagar.
Hon gick och ledde sin cykel. Fats
det var nästan tjugo grader varmt, vindstilla och molnfritt. Och hon hade inte
punktering.
Hon såg lite ängslig ut. Men ändå
glad. Glad och positiv. Och lite mullig.
Vad var då problemet? Varför gick
hon?
Hon hade alla möjligheter i världen
att bara hoppa upp på sin cykel, trampa iväg och låta morgonens ljumma fartvind
strömma igenom sitt långa bruna hår. Känna sig så fri, som man nästan bara gör
när man susar fram på en cykel en tidig vår- eller sommarmorgon.
Det fanns något krampaktigt över
henne. Som om hon inte riktigt litade på att det skulle gå bra om hon skulle göra
det jag just beskrivit. Någonstans i hennes inre fanns en tvekan, en oro.
Vad berodde den på?
En diagnos? Ett mentalt handikapp?
En traumatisk cykelupplevelse?
Fördomarna löpte amok i min hjärna.
Skulle jag fråga henne?
Nä. Det vore väl ändå att ta i.
Kanske var det bara så enkelt att
det var något fel på hennes cykel. Ett fel som inte syntes, som jag inte såg.
Men varför drog hon på den? Vad var
syftet? Vore det inte lättare att gå där utan den? Behövde hon den som stöd?
Det såg inte ut som så.
Hon stödde sig inte på den, hon
ledde den. Den ledde inte henne. Hur skulle det förresten ha sett ut? Det
skulle ju kunnat se ut som om den gjorde det. Jag kunde föreställa mig hur det
skulle kunnat se ut
Hade hon cykeln för att ha något,
någon, att hålla sig i, för att känna sig trygg?
Inget ont i eller märkligt med det.
Var och en håller sig väl i vad man
vill när man går till jobbet. Och varför då inte i en cykel?
Det finns sämre saker att hålla sig
i, som … kommer inte på något direkt … men kanske en tom barnvagn. Då skulle nog
folk, sådana som jag, verkligen undra. Gå omkring med en tom barnvagn?!
Var fanns barnet?
I all hast lämnat på farstukvisten
till ett hus som ägdes av ett sedan många år barnlöst och barnlängtande par?
Slarvigt slängd i ett dike?
Eller, än värre, nedstoppat i en
säck tillsammans med en mängd stenar som slängts i det ännu kalla
försommarvattnet i den djupaste delen av sjön?
Förresten, jobbade hon? Kanske gick
hon bara till någon typ av sysselsättning, en så kallad dagverksamhet för
mindre mentalt bemedlade.
Men hon såg inte mindre mentalt bemedlad
ut. Hon såg glad och öppen ut, hade inte den där lite flackande tomma efterblivenhetsblicken.
Mina fördomar stod och stampade och
trängdes i hjärnfarstun, för att försöka komma fram till något vackert – och fördomsfritt.
Förgäves.
Femte gången jag mötte henne
cyklade hon! Bara så där. På cykelsidan av gång- och cykelbanan. Inte tvärtom.
Hon kunde alltså tänka bättre och
mera rätt än mina fördomar hade försökt lura mig till att tro. Jag blev både
förvånad och glad när jag insåg hennes oväntade kapacitet.
Så hände det sig att jag besökte en
släkting på ett äldreboende. Det var inte ofta jag besökte honom, men nu blev
det av. Och vem ser jag inte i köket på äldreboendet om inte kvinnan som lärt
sig cykla och som jag första gången såg leda sin cykel.
Hon arbetade alltså där.
Jag hade haft rätt. Hon var en kapabel
människa, som dessutom hade ett jobb.
Jag blev ännu gladare än den gången
jag för första gången såg henne cykla. Hon hade ett liv, hon betydde något för
dem som bodde på detta äldreboende, hon gjorde skillnad.
Jag möter henne ibland när jag går
till mitt jobb. Ofta cyklande. Det går inte fort men hon cyklar.
Men det händer också att hon leder
sin cykel. När det har snöat och kan vara halkigt. Hon verkar vara förnuftig.
Inte en sådan som utan hjälm vräker
på i trettio kilometer och riskerar att sladda omkull och bli ett vårdpaket, den
dag som första snön och kylan lägger ut sin förrädiska is på cykelbanorna.
Varje gång jag ser henne blir jag
glad.
För hennes skull, för min skull – och
för allas skull.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar