Som om hösten. Men i början av
mars.
Jag fick för ett ögonblick för mig,
när jag gående lämnade Östra station i Umeå, att jag befann mig i slutet av
oktober. Och att jag egentligen var på väg hem till den studentlya på Fysikgränd
där jag huserade under en del av sjuttiotalet.
Som om mitt liv, i fyrtio år bara
varit en dröm, och att jag nu skulle fortsätta det liv som då, 1975, frusit
fast i tiden, men som nu, på grund av den milda vintern, höll på att tina fram.
Jag var tjugofem, höll på att
utbilda mig, föreläsningar och inlämningsuppgifter väntade, det fanns
presumtiva studentpartners att snegla på, kolla in … en oändlig framtid av
möjligheter var i sikte.
Det var plötsligt en oerfaren, ung
och lite nervös Lars som gick där.
Och jag ställdes inför ett val.
Anamma den just då upplevda
verkligheten eller låta allt sjunka tillbaka till nu.
Svänga av och styra mina steg mot Fysikgränd
5D, sätta nyckeln i låset och ta korridortrappan upp till mitt gamla
studentrum.
Eller fortsätta mot den destination
som jag hade hela dagen styrt kosan mot?
Komma in i värmen på 5D och höra Niel
Youngs Heart of gold strömma ut från rumsgrannen Torgnys öppna dörr. Knacka
lätt på dörrkarmen och fråga om det passade att jag kom in och snackade lite
skit. Eller om han hade något viktigt för sig. Hänga en stund, som ungdomarna i
dag säger.
Eller sträva på i blasket, gruset,
modden som täckte den väg som ledde mot en lägenhet i dagens Umeå? Där de
revolutionära idéerna blivit omoderna och växthuseffekten knackat på. Där
drömmarna om ett rättvisare samhälle inte längre fanns högst upp på agendan.
Där man förfasade sig över IS:s brutala regim.
Erkänna att idag inte var igår. Och
att då alltid skulle vara då. En svunnen tid. En försvunnen tid.
Men jag svängde, styrde mina steg
mot Fysikgränd.
Jag var i dået. Och bara tjugofem.
Nu skulle här komma ett nytt liv, ett liv utan misstag, eller i alla fall utan
de misstag som mitt förra liv innehöll. Jag gjorde upp framtidsplaner på den
moddiga gång- och cykelbanan. En chans till. Det kändes otroligt.
I ivern fick jag för mig att gena
över en liten driva, för att komma fortare fram till då. Men det skulle jag
inte gjort. Drivan var djupare än den såg ut och dess snö porösare, och bara
efter tre stag satt jag fast i den. Fukten från drivans snö började genast
tränga in genom mina jeans. Då hörde jag en röst bakom mig:
– Vad håller du på med? Inte kan du
väl gena här, det har aldrig gått. Förresten är du på väg åt fel håll. De andra
kommer inte att vara där.
Jag vred på mig och såg på den man
som uttalat orden. Han såg väldigt ordinär ut, så ordinär så man inte kunde få
något grepp om hur han egentligen såg ut. Eftersom han hade huvan på sin jacka uppfälld,
kunde jag inte alls se hans ansikte. Hans kroppsbyggnad liknade min:
– Vad menar du? sa jag. Hur kan du
veta det? Det känns som om det ska gå bra. Som om jag ska bli den första att
lyckas med att göra om min resa. De andra kommer att var där. Jag känner det på
mig.
– Nej, nej, nej. Det är bara vad du
inbillar dig. Varför tror du att du fastnade i drivan?
Ta tre steg bakåt i samma fotspår
som du tagit så tar dig ut på vägen.
– Okej, sa jag, och tog de tre
stegen baklänges tillbaka ut på cykelvägen. Men när jag vände mig om för att
fortsätta samtalet med mannen, var han borta.
Och åter var det den första mars
2015 och jag skulle till en lägenhet på Berghem i Umeå.
Men i drivan kunde jag se mina
fotspår.
Jag hade varit på väg. Åt ett helt
annat håll. Till en helt annan tid. Till ett helt annat liv.
Mæ råkes
–
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar