Alla dessa människor på väg; med en
bullrande bil, en skumpande buss, ett susande tåg, ett krängande flygplan, en
accelererande raket.
På väg från nu till sedan.
Vart är vi på väg? Som det brukar
heta i ett populärt program med programledarna Fredrik och Kristian.
Ja, vart är de alla på väg?
Vissa åker bil till barnbarnen i
Stockholm. Undrar om de blivit bättre mellan dem? Maria och Peter. Klart att
det var slitigt i början, när bara hon hade jobb, men sedan fick ju han ett på
SL. Och barnen. Liam och Lovisa. Liam är ju lite vild. Men inget ont i honom.
Andra åker tåg till samma stad för
att försöka hitta en bostad sedan de fått jobb där. Det blir väl i andra hand,
med svinhög hyra. Säljarens marknad. Och nu är det ju lagligt. Klart att de
passar på. De som har en lägenhet över.
Vissa sitter nervösa högt uppe i
luften i ett Norwegianflygplan med några kilo heroin i handbagaget, som de via
Arlanda ska försöka smuggla in i Sverige. Svettigt! Får gå på toaletten några
gånger extra. Förra gången gick det bra. Men … svårt att koncentrera sig.
En kvinna sitter på ett av SJ:s snabbtåg
på väg till Malmö och ska sedan vidare med ett pågatåg till Lomma där hon ska
börja arbeta som hemkunskapslärare på ett högstadium.
Hon har hittat en särbo och nu ska
de bli sambo. Han verkar bra. De har ju mailat i över ett år och setts flera
gånger. Han kan vara lite seg ibland, men det ska hon nog kunna ändra på. Och
han bor ju så vackert.
På stolsryggen framför sig ser hon
en reklamaffisch från Cancerfonden. Ovanför varumärket i nedre högra hörnet av
affischen finns en pratbubbla med ett spräckligt Nej.
Ovanför nejet, på den bild som
nästan täcker hela reklamaffischen, finns ansiktet på friidrottsstjärnan Nadja
Casadei som, enligt en ytterst småstilt text till vänster om henne, tydligen
fått ett cancerbesked 2013. Under denna mikrotext finns hennes kraftfulla
beslut i stora vita bokstäver:
”Nej, jag tänker inte låta cancern vinna.”
Längst ner på affischen, bredvid
pratbubblan finns en förklarande text om att cancerforskningen ständigt går
framåt och att alla kan vara med att säga nej, genom att gå in på Cancerfondens
hemsida.
Kvinnan, som heter Åsa, gissar att
cancerfonden är ute efter pengar.
Åsas mor gick vid tidig ålder bort
i bröstcancer. Förloppet gick snabbt. Cancern hade varit väldigt aggressiv. Det
fanns inte mycket att göra åt cancer i början av 80-talet. Hon blev bara
35 år. Åsa får allt svårare att minnas sin mor. Hon var ju bara fem när mamman
dog.
Men hon måste väl också ha kämpat,
vad det nu kunde innebära. Hon hade, enligt hennes syskon, prövat allt. Först
skolmedicinens motmedel och mot slutet besökt diverse naturläkare. Förgäves. Förloppet
hade ändå varit snabbt.
Kanske kämpade hon för lite? dyker
det upp i Åsas hjärna.
Hur ska det gå för
friidrottsstjärnan på bilden framför Åsa? Kommer hon att kämpa bättre?
Förr dog de som drabbades av cancer
mycket snabbare. Men kämpade de sämre då?
Nu kan man leva med cancer i
decennier. Är man bättre på att kämpa nu? Är det kampen som utvecklats? Var har
cancerpatienter lärt sig kämpa? Finns det, och har det under de senaste
decennierna funnits, sådana kurser?
Åsa blir nästan förbannad när hon
ser på Nadjas tvärsäkra uppsyn på affischen framför sig. Skulle det kanske gå
bättre för henne bara för att hon tränar mycket varje dag och som hon kaxigt
säger ”inte tänker låta cancern vinna”? Får hon en galopperande svårartad cancer
spelar det väl ingen roll.
Men många vill tro att det går att
kämpa mot sjukdomar. Att det är upp till var och en.
– Jaså, hon dog så snabbt, ja, hon
har ju alltid varit lite vek. Ingen tåga, så det var ju inte annat väntat. Hade en del i Åsas mammas närhet sagt.
Däremot Gunnar, Åsas bror, som bara
för tio år sedan också drabbades, han hade det varit gry i.
– Levde i fem år med sin cancer. Så
ska en slipsten dras. Det gäller att kämpa. Och Gunnar tränade ju alltid och
höll sig i form.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar