Från saltstoder via England till isländsk feghet

Har varit på litteraturfestival.

  Människor som lyssnar på författare som berättar om sina böcker och författarskap.

  Nu gällde det den så kallade Littfesten i Umeå.

  Såg och lyssnade på tre stycken författare:

Lina Sjöberg från Sverige, Jeannet Wintersson från Storbritannien och islänningen Jón Kalman Stafánsson.

  Började lite lätt med Lina Sjöberg som skrivit boken Ofromma bibeltolkningar, som innehåller hennes oheliga tolkningar av sex av Gamla Testamentets berättelser.

  Hon presenterar närmare den om Lot och hans hustru, ni vet hustrun som förvandlades till en saltstod, när hon inte kunde låta bli att se sig om vid guden Jahves utplåning av Sodom.

Sjöberg för fram flera olika tolkningar av berättelsens skeenden och utgår då från den ursprungliga hebreiska textens möjligheter. Det finns homosexuella antydningar i ursprungstexten, och så vidare.   

  Jag tycker det är ganska intressant. Hon är kompetent och stringent i sitt framträdande.

  Kontentan av det blir: en texts innehåll och tolkning bestäms av den tolkandes syfte med tolkningen; vill den tolkande visa någon guds allmakt betonas det, vill någon, som hon själv, visa att mycket lämnats till tolkning, betonas det. Och så vidare. Ganska logiskt.

  Nästa presentation håller Jeanette Winterman i den stora men knökfulla Idunsalen. Winterman ger ett rappt, humoristiskt, intelligent och engagerat avtryck. Hon är där för att berätta och hon är angelägen om att hinna berätta det hon tänkt sig berätta. Det handlar mycket om hennes bisarra uppväxt, om hennes uppbrott och slutligen om varför hon mot alla odds blev författare.

  Hon framställer det som om hon inte alls tänkte sig det, utan att det var omständigheter och hennes udda bakgrundshistoria som gav henne insikt om att hon nog ändå borde börja skriva.

  Hennes böcker verkar kretsa runt hennes egen uppväxt, häxtro och andra ockulta företeelser som hon kommit i kontakt med i sin födelseort i norra England.

  Slutligen bevistar jag islänningens Jón Kalmans framträdande i den källarbelägna Studion, ett framträdande som många, på grund av platsbrist och stort intresse, fick vända besvikna och tomhänta från.

  Kalman berättar om sitt Island: dess machokultur, dess kalhet, dess vackerhet, dess brist på träd och dess beroende av havet.

  Han betonar islänningarnas närhet till döden och förfädernas ständiga närvaro, den isländska mannens rädsla för att uppfattas som feg och fjollig och den isländska kvinnans historiska underordning som ”köks- och hemmaslav”.  Det sistnämnda kanske inte något i svenska och internationella ögon överraskande, eftersom det följer samma mönster som finns i de flesta, för att inte säga alla samhällen.

  Detta hann och orkade jag med på Littfesten i Umeå 2015

  Tre författare, tre synsätt, tre fyrtifemminutare.

  Sämre har man ha haft det.

  Mæ råkes