Ta en tugga av äpplet eller kasta det i huvudet på läraren

Konst kan vara, att så exakt som möjligt avbilda den verklighet som finns runt omkring oss: gryningar, skymningar, solskensdagar på stranden, månens sken över fälten i natten, det bullrande kroglivet, de tysta korna i ladugården, ungdomarna vid dansbanan, barnen i sandlådan.

  Exaktheten avgör tavlans kvalitet.

  Alla känner igen sig. Som att titta på ett fotografi. Fast det är en målning. Kanske har någon målat av ett fotografi? Exakt. Går inte skilja från fotografiet. Skickligt.

  Men intressant?

  Att exakt avbilda utesluter ofta pessimistiska motiv: ett litet barn som blir agat, en afghan som svälter, en kvinna som våldtas och förnedras, en förstavärldskrigssoldat som springande störtar in i döden, en antilop som slukas av en hungrig krokodil, två ungdomar som blir påkörda av en vårdslös rattfyllerist. Och så vidare.

  Inga motiv som folk vill ha på väggen i hemmen.

  Möjligen hängs de i någon offentlig byggnad i propagandistiskt syfte:

  Se hur det kan gå om du gör ”fel”! Se dig för, tjejen och grabben. Se upp med vad du tar dig för.

  Eller som vill väcka människor att agera:

  Se hur verkligheten är. Ska det få fortsätta? Vi måste göra något. Nu. Du också.

  Sedan finns det andra motiv, de udda motiven. Också de avbildade precis som de ser ut i vilken betraktares ögon som helst. Men ändå mer än exakt.

  Konstnären avbildar en situation som förefaller helt, nästan överdrivet, vanlig, men med sådan exakthet att den på ett annorlunda sätt väcker frågor hos betraktaren.

  Varför denna bild? Jag vet att tillvaron i vissa stunder och miljöer kan se ut så? Jag förstår det. Varför avbildar du just det? Och varför så exakt? Finns det en hemlighet i det du avbildat?

  Förundrad står man, eller i alla fall jag, där och kan inte riktigt komma underfund med det som skulle kunna vara idén bakom målning. Och varje gång uppstår samma förundran. Det finns något i bilden som inte går att ta på, förklara. Något som ständigt finns där, och som återkommer varje gång man tittar på den. Man kan inte låta bli att förundras. Eller irriteras. Man kommer inte undan

  Peter Tillbergs tavla Blir du lönsam, lille vän? är en sådan tavla.  

  Den har nog de flesta sett. Den brukar finnas med på omslaget eller inne i litteraturantologier.

  Den gestaltar en klass sedd ur lärarens synvinkel, lite snett uppifrån. Ett antal elever som sitter i snörräta rader i var sina bänkar och tittar rakt fram mot läraren.

Ingen av dem ser glad ut, alla har en ganska uttryckslös, för att inte säga, resignerad uppsyn. Det verkar som om inte någon av dem har något spännande att se fram emot. De förväntas sitta där i sina bänkar och lyssna på vad som sägs av läraren, för att sedan bege sig ut i arbetslivet – och bli lönsam. För någon annan.

  Alla som gått i skolan för fyrtio eller femtio år sedan, eller sett skildringar från den tiden, känner igen sig. Så var det då.

  Det är just detta som är det geniala med målningen; den föreställer exakt ett klassrum med elever som det var en gång. Men så fort man ser den, och om man också någon gång deltagit i en mera aktiv lärandemiljö, kommer frågorna:

  Var det verkligen på detta vis i det klassrum som jag först kom in i, eller som jag sett i en film? Det ser ju inte klokt ut. Ett gäng apatiska elever som väntar på att kunskapen ska serveras:

  – Gapa och svälj. Tugga väl. Vi serverar olika rätter olika timmar. Vi, skolan, bestämmer matsedeln. 

  Var är glädjen? Fanns det ingen sådan? Hur stod eleverna ut? Sorgligt.

  Men kanske nödvändig då? För att världen skulle kunna gå framåt. Utvecklas.

  Och allt som inte finns med på tavlan, men som känns i den. Dumstruten. Linjalen över fingrarna. Luggandet. Hånet över okunskapen. Arrogansen. Översitteriet.

  Och hur är det i dag?

  Man har ju hört. Barnen som vägrar äta av kunskapens äpple utan kastar det i huvudet på läraren:

  – Ge oss något kul i stället. Vi vill inte få kunskaperna prackade på oss. Vi vill tänka själva. Med våra tankar, inte era.

  Två tider möts. Den så kallade moderna skolan och den ur filmen Döda poeters sällskap.

  Det krävs mycken kunskap, många erfarenheter och insikter för att åstadkomma den tavlan. Det krävs också många timmars mödosam och ibland tråkig träning i måleri, för att tavlan ska kunna förmedla den auktoritära vanmaktens tristess och samtidigt så fröet till drömmen om förmågans omåttliga glädje.

  Det krävs kunskapens underkastelse och sedan – den konstnärliga friheten.

  Mæ råkes