Snösvängsentreprenörernas Eldorado

Snön är vit och stark idag. Sällan ser man snö så vit mitt i staden. 

  De flesta pratar om bakslag, men har inte hela vintern varit ett framslag? En strävan för vädret att komma fram till sommaren så fort som möjligt. Hur många minusdagar har vi haft? Eller hur få har vi inte haft?

  Jag minns … då det var under tjugo minus i två månader … o s v.

  Hörde just en polissiren hetsa förbi. Varför?

  Ofta tänker jag inte på sirener och vart de är på väg. Jag menar, jag ska ju inte med dit de ska. Andra åker, sköter sig, gör sitt jobb.

  Sedan finns det så många andra som vill lägga sig i, kolla, snoka, försöka ta reda på vad som hänt, få lite omväxling i tillvaron.

  Men har vi inte fått nog av det de senaste dagarna? Snön har ju på två dygn förvandlat fejkvåren till rejäl(?) vinter. Räcker inte det? Ska det till olyckor också för att vi ska bli nöjda?

  Ja, nu är jag en gnällgubbe, fast åt andra hållet. Jag gnäller på att folk gnäller. Vad är bättre? Deras gnäll eller mitt gnäll?

  Utanför mitt fönster kör plogbilarna, försöker göra trottoarerna gångbara. Snösvängsentreprenörerna tjänar pengar.

  Det kändes säkert som en befrielse för dem när snön började ge sig till känna igen. De hade ju nyss börjat sopa undan allt gruset från vintersandningen. Satt där nöjda och skrev fakturan för den insatsen, och då …

  Döm om deras förvåning, kanske, om de nu inte litade på väderleksprognoserna, när det fick se fluffiga snöflingor fylla luften i Östersund. Jag kan tro att några av dem log inom sig och sprang ut till traktorn för att se att allt var i sin ordning med den. Någon kanske till och med gav den en kärvänlig klapp och sa några uppskattande ord:

  – Ja, du Komatsu, nu är det snart dags för oss två att tjäna lite pengar igen. Igår var det grussopning och nu blir det snösvängen. Det blir väl bra?! Men vi måste vänta till i morgon bitti, att dra igång nu är ingen idé. Sedan, om vi har lite tur, kommer det mera snö och då får vi jobba lite på lördag också. Håll dig beredd.

  Sa hon, innan hon gick in och satte på kaffet, för gubben skulle ju snart komma hem från sitt arbete på äldreboendet, och då tyckte han det var gott med en kopp kaffe, fast klockan var över nio på kvällen. Men ingen av dem hade svårt att sova för att de drack kaffe på kvällen, så det gick bra att dricka sent. Och ibland blev de lite piggare och då kunde det bli både det ena och det andra. Fast mest det ena.

  Det var lättare förr när det fanns en barnönskan i bakgrunden. Numera blev det väl mest av slentrian, hon själv kunde nog avstå, men Sören ville ju ha sitt.

  Och ibland fick han det. Det var han värd, tyckte hon.

  Män gav sig liksom aldrig, det fanns alltid en pockande vilja hos dem, som de måste få igenom. Annars blev de lite griniga. Lite tvära.

  Vad henne själv anbelangade kunde det gå  …

  Hon avbröts i sina tankar av att Sören kom hem från sitt eftermiddagspass:

  – Nu får du lite jobb igen, idag har det vräkt ner. Bra. Med lite tur kommer det mera efter första skottningen. Och sedan kanske det blir halt så ni måste sanda och då blir det en extra soprunda också.   Så här skulle det vara året om. Snö och halka ena veckan och bart nästa. Om vartannat. Då skulle vi kunna åka utomlands minst en gång till varje år.

  – Jo, men det blir ju ganska trist, replikerade Gun, den här vintern har ju inte varit alltför kul. Ingen riktig vinter. Ska jag slå i lite kaffe?

  Sören och Gun dricker sitt kaffe, säger inget. Gun bryter tystnaden:

  – Nä, nu måste jag lägga mig, det blir en tidig morgon i morgon. God natt på dig.

  – God natt, jag tror jag ska se lite på Skavlan. Åkesson skulle ju vara med. Få se vad han säger om sin comeback …

  Sören fyller på sin kaffekopp och går in i vardagsrummet och slår på TV:n

  Mæ råkes