Konst kan vara, att så exakt som
möjligt avbilda den verklighet som finns runt omkring oss: gryningar,
skymningar, solskensdagar på stranden, månens sken över fälten i natten, det
bullrande kroglivet, de tysta korna i ladugården, ungdomarna vid dansbanan,
barnen i sandlådan.
Exaktheten avgör tavlans kvalitet.
Alla känner igen sig. Som att titta
på ett fotografi. Fast det är en målning. Kanske har någon målat av ett
fotografi? Exakt. Går inte skilja från fotografiet. Skickligt.
Men intressant?
Att exakt avbilda utesluter ofta
pessimistiska motiv: ett litet barn som blir agat, en afghan som svälter, en
kvinna som våldtas och förnedras, en förstavärldskrigssoldat som springande
störtar in i döden, en antilop som slukas av en hungrig krokodil, två ungdomar
som blir påkörda av en vårdslös rattfyllerist. Och så vidare.
Inga motiv som folk vill ha på
väggen i hemmen.
Möjligen hängs de i någon offentlig
byggnad i propagandistiskt syfte:
Se hur det kan gå om du gör ”fel”!
Se dig för, tjejen och grabben. Se upp med vad du tar dig för.
Eller som vill väcka människor att
agera:
Se hur verkligheten är. Ska det få
fortsätta? Vi måste göra något. Nu. Du också.
Sedan finns det andra motiv, de
udda motiven. Också de avbildade precis som de ser ut i vilken betraktares ögon
som helst. Men ändå mer än exakt.
Konstnären avbildar en situation
som förefaller helt, nästan överdrivet, vanlig, men med sådan exakthet att den
på ett annorlunda sätt väcker frågor hos betraktaren.
Varför denna bild? Jag vet att
tillvaron i vissa stunder och miljöer kan se ut så? Jag förstår det. Varför
avbildar du just det? Och varför så exakt? Finns det en hemlighet i det du
avbildat?
Förundrad står man, eller i alla
fall jag, där och kan inte riktigt komma underfund med det som skulle kunna
vara idén bakom målning. Och varje gång uppstår samma förundran. Det finns
något i bilden som inte går att ta på, förklara. Något som ständigt finns där,
och som återkommer varje gång man tittar på den. Man kan inte låta bli att
förundras. Eller irriteras. Man kommer inte undan
Peter Tillbergs tavla Blir du lönsam, lille vän? är en sådan
tavla.
Den har nog de flesta sett. Den
brukar finnas med på omslaget eller inne i litteraturantologier.
Den gestaltar en klass sedd ur
lärarens synvinkel, lite snett uppifrån. Ett antal elever som sitter i snörräta
rader i var sina bänkar och tittar rakt fram mot läraren.
Ingen av dem ser glad ut, alla har
en ganska uttryckslös, för att inte säga, resignerad uppsyn. Det verkar som om inte
någon av dem har något spännande att se fram emot. De förväntas sitta där i
sina bänkar och lyssna på vad som sägs av läraren, för att sedan bege sig ut i
arbetslivet – och bli lönsam. För någon annan.
Alla som gått i skolan för fyrtio
eller femtio år sedan, eller sett skildringar från den tiden, känner igen sig. Så
var det då.
Det är just detta som är det
geniala med målningen; den föreställer exakt ett klassrum med elever som det
var en gång. Men så fort man ser den, och om man också någon gång deltagit i en
mera aktiv lärandemiljö, kommer frågorna:
Var det verkligen på detta vis i
det klassrum som jag först kom in i, eller som jag sett i en film? Det ser ju
inte klokt ut. Ett gäng apatiska elever som väntar på att kunskapen ska
serveras:
– Gapa och svälj. Tugga väl. Vi
serverar olika rätter olika timmar. Vi, skolan, bestämmer matsedeln.
Var är glädjen? Fanns det ingen
sådan? Hur stod eleverna ut? Sorgligt.
Men kanske nödvändig då? För att
världen skulle kunna gå framåt. Utvecklas.
Och allt som inte finns med på
tavlan, men som känns i den. Dumstruten. Linjalen över fingrarna. Luggandet. Hånet
över okunskapen. Arrogansen. Översitteriet.
Och hur är det i dag?
Man har ju hört. Barnen som vägrar
äta av kunskapens äpple utan kastar det i huvudet på läraren:
– Ge oss något kul i stället. Vi
vill inte få kunskaperna prackade på oss. Vi vill tänka själva. Med våra
tankar, inte era.
Två tider möts. Den så kallade
moderna skolan och den ur filmen Döda
poeters sällskap.
Det krävs mycken kunskap, många
erfarenheter och insikter för att åstadkomma den tavlan. Det krävs också många
timmars mödosam och ibland tråkig träning i måleri, för att tavlan ska kunna
förmedla den auktoritära vanmaktens tristess och samtidigt så fröet till drömmen
om förmågans omåttliga glädje.
Det krävs kunskapens underkastelse och sedan – den konstnärliga friheten.
Det krävs kunskapens underkastelse och sedan – den konstnärliga friheten.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar