Pages

söndag 22 februari 2015

Den gudfruktiga fadern ville dränka den mörkhyade mågen i en vak

Förr svor man annorlunda.
  – Djävlarihelvetesatananamma, kunde det ibland komma ur någon mans mun.
  Hur det var för kvinnorna, vet ni ju.
  De höll tand för tunga när det gällde att svära, men svor av sig med jämna mellanrum på någon avskild plats, långt borta från boende och bebyggelse.
  Ordet anamma var det tufft att avsluta svordomen med. Man anammade alltså djävulen, satan, de mörka krafterna.
  Ett språkbruk som, enligt de kristna, ledde raka vägen till helvetet. För det var ju där han bodde. Hin håle.
  Ville man komma till himmelen gällde det att anamma Gud.
  En enkel logik. Man fick som man ville.
  Det förvånande var ju att de kristna brydde sig om människornas språkbruk, språket skötte det ju sig självt, det fanns en inbyggd kristen funktion i språket: anammade man djävulen hamnade man i helvetet, anammade man Gud kom man till himmelen. Tillvaron var rättvis.
  Men det är klart språkbruk kan sprida sig, smitta av sig, och blir det för många satansdjävlaranamma, kanske även en del kristna börjar med dessa uttryck och då är det ju så att säga kört för dem också.
  Och det vore kanske orättvist. Om de nu var så heliga som de utgav sig för.
  Vilken makt hade inte språket på den tiden. Orden avgjorde.
  Man kunde nog uppträda rätt så djävligt mot andra och ändå komma till himmelen. Bara man inte hängav sig åt svordomar.
  Gud hade alltså bättre hörsel än syn. Eller hur man nu ska tolka det.
  En så kallad gudfruktig man, som både var ren från svordomar och från Västerbotten fick till sin förskräckelse en dag se sin dotter komma hemdragande med en mörkhyad, för att inte säga kolsvart, man från Elfenbenskusten.
  Hur dottern träffat den mörkhyade mannen var för mig höljt i dunkel, men det skulle inte förvåna mig om hon stött ihop med honom vid någon missionärsvistelse i just Côte d’Ivoire, som landet heter på de forna kolonisatörernas språk.
  I alla fall hade, till faderns stora förtret, tycke uppstått mellan hans så fromma och ljushyade dotter och den mörkhyade före detta hedningen.
  Om Facebok hade funnits, kan jag garantera att kvinnans far inte skulle ha störtat sig över mannens hemsida och tryckt på gillaknappen. Och än mindre skickat en vänförfrågan.
  Däremot skulle han säkert ha funderat på om han ändå inte skulle trycka på sluta gilla på sin dotters Faceboksida.
  I alla fall gick berättelsen så, att fadern, mellan skål och vägg inför sina närmaste manliga bekanta, tyckt att den aktuella mannen, alltså dotterns älskade, helst skulle ha dränkts i den vak som han själv gladeligen skulle ha sågat upp i den sextio centimeter tjocka is som den vintern täckte den närbelägna sjön.
  Men fadern använde aldrig svordomar. Han var en sann kristen. Skickade säkert tionde till kyrkans afrikanska hednamission varje månad.
  Men han gjorde ett stort misstag.
  I sin missionsiver ordnade han en missionärsplats åt dottern i Elfenbenskusten och detta hade, till hans förskräckelse, lett till att han satt där med skägget i brevlådan och att han fått en nykristen, mörkhyad, före detta hedning på halsen.  Fast i praktiken var det väl dottern som av kärlek och åtrå fått mannen, inte på, utan om halsen. Och, hemska tanke, kanske även i säng. Fast de, som kristendomen kräver, inte ännu var gifta.
  För att fadern skulle få loss detta skägg ur brevlådan och bli av med mågen från sin hals krävdes mera än ett par lätta svordomar. Det krävdes att en mörkhyad man från Elfenbenskusten skulle förintas. Och det hade inte dröjt länge innan den gudfruktiga fadern hittat den för ändamålet bästa metoden. Ner i vaken och sedan var det förhatliga objektet borta.
  Kanske hade fadern inspirerats av forna tiders kölhalningar, som det berättas att skeppskaptener använde för att uppfostra och skrämma sitt manskap med.
  Dessa kaptener använde inget annat än svordomar.
  Men det är en annan historia som jag tror jag ska bespara er ifrån.

  Mæ råkes



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar