Förr svor man annorlunda.
– Djävlarihelvetesatananamma, kunde
det ibland komma ur någon mans mun.
Hur det var för kvinnorna, vet ni
ju.
De höll tand för tunga när det
gällde att svära, men svor av sig med jämna mellanrum på någon avskild plats,
långt borta från boende och bebyggelse.
Ordet anamma var det tufft att avsluta
svordomen med. Man anammade alltså djävulen, satan, de mörka krafterna.
Ett språkbruk som, enligt de
kristna, ledde raka vägen till helvetet. För det var ju där han bodde. Hin
håle.
Ville man komma till himmelen
gällde det att anamma Gud.
En enkel logik. Man fick som man
ville.
Det förvånande var ju att de
kristna brydde sig om människornas språkbruk, språket skötte det ju sig självt,
det fanns en inbyggd kristen funktion i språket: anammade man djävulen hamnade
man i helvetet, anammade man Gud kom man till himmelen. Tillvaron var rättvis.
Men det är klart språkbruk kan
sprida sig, smitta av sig, och blir det för många satansdjävlaranamma, kanske
även en del kristna börjar med dessa uttryck och då är det ju så att säga kört
för dem också.
Och det vore kanske orättvist. Om
de nu var så heliga som de utgav sig för.
Vilken makt hade inte språket på
den tiden. Orden avgjorde.
Man kunde nog uppträda rätt så djävligt
mot andra och ändå komma till himmelen. Bara man inte hängav sig åt svordomar.
Gud hade alltså bättre hörsel än
syn. Eller hur man nu ska tolka det.
En så kallad gudfruktig man, som
både var ren från svordomar och från Västerbotten fick till sin förskräckelse
en dag se sin dotter komma hemdragande med en mörkhyad, för att inte säga
kolsvart, man från Elfenbenskusten.
Hur dottern träffat den mörkhyade
mannen var för mig höljt i dunkel, men det skulle inte förvåna mig om hon stött
ihop med honom vid någon missionärsvistelse i just Côte d’Ivoire, som landet heter på
de forna kolonisatörernas språk.
I alla fall hade, till faderns
stora förtret, tycke uppstått mellan hans så fromma och ljushyade dotter och
den mörkhyade före detta hedningen.
Om Facebok hade funnits, kan jag
garantera att kvinnans far inte skulle ha störtat sig över mannens hemsida och
tryckt på gillaknappen. Och än mindre skickat en vänförfrågan.
Däremot skulle han säkert ha
funderat på om han ändå inte skulle trycka på sluta gilla på sin dotters Faceboksida.
I alla fall gick berättelsen så,
att fadern, mellan skål och vägg inför sina närmaste manliga bekanta, tyckt att
den aktuella mannen, alltså dotterns älskade, helst skulle ha dränkts i den vak
som han själv gladeligen skulle ha sågat upp i den sextio centimeter tjocka is
som den vintern täckte den närbelägna sjön.
Men fadern använde aldrig svordomar. Han var en sann
kristen. Skickade säkert tionde till kyrkans afrikanska hednamission varje
månad.
Men han gjorde ett stort misstag.
I sin missionsiver ordnade han en
missionärsplats åt dottern i Elfenbenskusten och detta hade, till hans
förskräckelse, lett till att han satt där med skägget i brevlådan och att han fått en
nykristen, mörkhyad, före detta hedning på halsen. Fast i praktiken var det väl dottern som av kärlek
och åtrå fått mannen, inte på, utan om halsen. Och, hemska tanke, kanske även i
säng. Fast de, som kristendomen kräver, inte ännu var gifta.
För att fadern skulle få loss detta
skägg ur brevlådan och bli av med mågen från sin hals krävdes mera än ett par
lätta svordomar. Det krävdes att en mörkhyad man från Elfenbenskusten skulle
förintas. Och det hade inte dröjt länge innan den gudfruktiga fadern hittat den
för ändamålet bästa metoden. Ner i vaken och sedan var det förhatliga objektet
borta.
Kanske hade fadern inspirerats av
forna tiders kölhalningar, som det berättas att skeppskaptener använde för att
uppfostra och skrämma sitt manskap med.
Dessa kaptener använde inget annat
än svordomar.
Men det är en annan historia som
jag tror jag ska bespara er ifrån.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar