Förr svor man på ett annat sätt.
Man sa: Fy fan! Djävlar! Helvete! Var man riktigt upprörd eller förbannad drog
man till med Fanhelvetesdjävlaranamma!!!
Och den kristna delen av
befolkningen upprördes. Hur kan han?
För det var oftast en man som blev
så pass förbannad, så att han måste uttrycka sig enligt det sista exemplet.
Hur alla kvinnor uttryckte sig när
de blev förbannade är höljt i dunkel. Kanske blev de inte så pass förbannade så
att de behövde häva ur sig så kallade svordomar. Eller också gjorde de det i
smyg, när ingen hörde på.
Samlade på sig ett antal
argtillfällen, då de velat svära, tog med sig alla dessa svordomar ut i skogen
någon vacker sensommarkväll och satte igång utav bara tusan med att svära:
– Fy fan, helvetes jävlar … och så
vidare
I flera minuter kunde de säkert
hålla på.
Jag kom faktiskt på en kvinna en
gång ute i en gammal tallskog, när hon som bäst höll på att ”svära av sig”, som
det kallades på den tiden.
Ja, hej vad hon svor. Ni skulle ha
hört! Jag fick nästan ont i öronen. Och som jag skämdes när jag fick höra alla
de otidigheter hon hävde ur sig.
Mitt i alla dessa hörde jag ibland
mansnamnet Urban slinka med, och strax efter att hon nämnt det verkade frenesin
i ramsorna öka. Hon gick nästan upp i falsett.
Det var inte svårt att förstå att
denne Urban nog var en huvudorsak till hennes svordomar. Han är säkert hennes
man, tänkte jag.
Efter ungefär tre och en halv
minuts svärande, tystnade hon till slut. Genomsvettig, andfådd, högröd i
ansiktet och med tom blick stod hon där. Det hade varit en befrielse för henne
att svära av sig, det såg jag. Och jag kände stort medlidande med denna nu så
väna varelse som dessa svordomar på tre och en halvminut hade förvandlat henne
till. Det var på den så kallade vippen att jag gått fram till henne och gett
henne en kram.
Men så kom jag att tänka på Urban,
hennes man, och vad han skulle tycka, om jag nu gjorde verklighet av mitt
infall.
Nej, jag ska lämna henne ”orörd”
där hon nu står, tänkte jag. Hennes utbrott ska bli ett vackert minne för
livet, en fin erfarenhet, en historia som jag någon gång i framtiden kan
berätta om i den blogg som jag troligtvis inte kan låta bli att starta.
Men just som jag tänkte göra slag i
saken och lämna henne, fick jag höra namnet Kalle försiktigt komma ut ur hennes
mun och över hennes läppar. Inte bara en gång, utan fem gånger.
– Kalle, Kalle, Kalle, Kalle, Kalle,
strömmade det försiktigt ut i den stilla sommarkvällen.
Jag såg att för varje nytt Kalle
som hon uttalade, blev hennes blick alltmer lycksalig samtidigt som hela hennes
väsen fylldes av en omåttlig åtrå.
Plötsligt omfamnade hon och började
kyssa den tall som stod där alldeles bredvid henne. Hon gned hela sin kropp mot
tallen. Hon kysste den med en lidelse som man sällan ser prov på. Efter några
sekunders gnidande och kyssande började hon också upprepade gånger stöna och
viska det för henne magiska namnet: Kalle! Kalle! Kalle!
Det verkade som om hon hamnat i ett
transliknande tillstånd.
Hennes agerande fick mig nästan att
tro att den tall som hon nu försökte förföra, eller få omkull, faktiskt hette
Kalle, och att mina tankar som förknippade namnet med en man var felaktiga. Det
var den konkreta Tallen Kalle som var objektet för hennes åtrå. Och för ett
ögonblick for det sällan använda namnet Talle genom mina nötta hjärnvindlingar.
Kanske var det Talle som var och alltid hade varit hennes stora kärlek.
Lika plötsligt som hon ”gett sig
på” denna Talle, släppte hon taget om honom och var på bara några sekunder
försvunnen, medan jag stum och mållös bara stod och gapade femton meter från
den tall som hon, enligt mitt tycke, nästan ”våldfört” sig på.
Jag minns jag tänkte: Hur ska det
nu gå för Talle?
Ensam och övergiven står han där
och kanske inom sig gråter. Jag gick tyst och försiktigt fram till honom.
Klappade honom på barken i det jag tröstande sa.
– Ja, du Talle, så kan det gå när man
ger sig i lag med nyss avsvurna och samtidigt trånsjuka kvinnor. Nog för att
det heter fruntimmer, men du borde
hålla dig till dina gelikar, till den äkta timmervaran. Se bara på henne som
står där tre meter bort. Vad är det för fel på henne? Stolt och rak som en
fura. Pålitlig. Du vet att hon alltid kommer att finnas där för dig. I alla
fall så länge som det inte kommer någon Ivan- eller Gudrunstorm och fäller
henne till marken. Och då må det ju vara hänt.
Då kanske du också drabbas av samma
öde och ni får tillsammans avsluta er liv, först på någon fjärran brädgård
innan ni förs till er eviga vila som furugolv hos någon rik disponent.
Jag tittade på Talle och insåg att
hans senaste kärleksmöte gått hårt åt hans yttre. Barken var helt avskavd på
den sida där kvinnan suktande och brutalt gnidit sig mot honom. Hans virke
lyste bländande vitt mot mig. Där kvinnans kyssar ”drabbat” honom hade det
bildats en djup grop i veden och jag förstod att det skulle dröja många år
innan Talle hade glömt detta eldfängda kärleksmöte.
Jag försökte lite tafatt men
förgäves skyla Talles kropp med några barkbitar som låg där framför honom, men
det ville sig inte, de ville inte fastna i den lilla kåda som han avgett vid
sin och kvinnans förening.
Tyst stod jag där en stund och
nästan grät, innan jag moloken lämnade platsen. Det fanns inget jag kunde göra.
Det var bara att lämna Talle åt sitt öde.
När jag knappt gått hundra meter
fick jag plötsligt syn på en tall som hade liknande skador som Talles. Ett
avskavt parti i kroppshöjd och en ganska djup grop i munhöjd.
Jag gick fram till tallen och
trevade med mina händer över skadorna. Var det möjlig? Hade kvinnan …?
Jag såg mig om åt det håll hon gått
och då fick jag se ytterligare en tall med liknande skador. Och bredvid den, en
till. Och fem meter bakom den, en till. Och när jag höjde blicken och började
titta på de tallar som stod längre bort såg jag till min förskräckelse att
nästan alla kunde uppvisa samma skador som min kära Talle kunde.
Chockad satte jag mig ner på en
stubbe och sakta började det gå upp för mig vilken omfattning den okända
kvinnans glupska trånad fått.
112 for det igenom min skalle. Men
jag hade ju inga bevis. Jag visste ju inte vad hon hette. Nä, det skulle inte
gå att få fast henne. Förresten visste jag ju inte om det fanns någon lag i naturvårdsbalken
som beivrade sexuellt ofredande av träd. Knappast. Och skulle en sådan lag införas? Det måste ju
vara ett väldigt sällsynt brott. Jag har då bara kunnat bevittna det en enda
gång.
Och de andra skadade träden? Det finns hackspettar, det finns björnar med
klåda, det finns älgar som fejar sina horn mot träd, det finns så kallade naturliga förklaringar till trädskador.
Och varken förr eller senare har
jag sett att skador på träd orsakats av en nyss svärande och omåttligt trånsjuk
kvinna.
Det skulle aldrig hålla i en rättegång.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar