Jag bjöd upp en thailändska till dans

Var ute och, som man säger, förlustade mig.

  Å lokal. Som kunde erbjuda diverse alkoholhaltiga drycker och – ett bra norskt rockband. Det fick det att svänga mellan glasen.

  Och för mig som tycker om att, som man säger, svänga sina lurviga, kändes det som en ynnest att få tillgång till bra levande rockmusik. Givetvis bjöd jag upp till dans.

  Hej, vad det gick!

  Eftersom jag hade intagit en del, gick det väldigt bra. Jag var den bäste shakearen på dansgolvet: jag var cool, såg rätt ut, gjorde de perfekta rörelserna.

  Ingen av mina danspartners sa något om det, men jag såg i deras trånande blickar att jag gjorde ett outplånligt intryck. Tyckte jag i alla fall då. Kanske överdriver jag lite.

  Så anlände två thailändska kvinnor åtföljda av en svensk man till stället. Den infödde, jag tror han var infödd, var ganska lång, längre än jag, men thailänskorna var korta och späda. Och inget mer med hur de såg ut.

  När jag ser thailändskor på ett dansställe poppar det alltid upp tonvis av fördomar i min hjärna.

  Ni vet, man tänker att de har med hjälp av prat om paradiset lockats att flytta till det gudsförgätna och kalla landet Sverige. Lågutbildade svenska ”bonnläppar” har helt enkelt ”köpt” dem, och i utbyte mot livslång försörjning, ska de lydigt ställa upp på både det ena och det andra. Vilket innebär en hel del marktjänst, men framför allt – sexuella tjänster.

  Sådana fördomar har jag.

  I dunket från den norska rockmusiken försökte jag febrilt tränga bort dessa genom att tänka att det inte var så farligt med det sexslaveri som de kommit dragandes med.

  Mellan varje vuxen man och kvinna som bestämt sig för att leva tillsamman resten av livet måste det väl ändå finnas en hel del kärlek.

  Och vem är jag att döma? Är jag så mycket bättre själv?

  De har säkert det bra.

  Och de slipper ju varje kväll betjäna tio andra svenskar i Thailand. Här behöver de bara betjäna en. En som de känner dessutom. De har det säkert bra.

  Han ser ju så snäll ut. Och de också. Tre snälla människor som förenats i kärlek till varandra. Han från Sverige, de från Thailand. Inget mer med det.

  Jo, jag vet. Han var en och de var två. Men, vad då? Den andra mannen kanske hade blivit sjuk och därför fick den här mannens hustru ta med sig den andras fru ut en kväll. Det var väl schysst.

  Eller också fanns det bara en man. Det rörde sig alltså om triangelkärlek. Han hade kärlek så det räckte till två och de behövde bara dela med sig av hälften av sin kärlek. Resten kunde de spara till någon annan gång, eller till någon annan person.

  Om man nu kan mäta kärlek på det sättet?

  Har ni märkt vad många märkliga tankar om förhållanden som dyker upp när jag ser några thailändska kvinnor i Sverige

  Jag menar, om jag ser en engelsk kvinna gå och hålla om en svensk man, inte tänker jag att det skulle vara en ojämlik relation, att hon på något sätt skulle vara förslavad.

  Eller om jag ser en mörkhyad afrikanska tillsammans med en ljushyad svensk man. Inte skulle det vara … fast? Nu blev det svårt.

  Och ser jag en svensk man med en thailändska blir det ännu svårare.

  Stigmatisering heter det visst. Man tillskriver en viss kategori människor en viss roll. Exempelvis att de thailändska kvinnorna i Sverige egentligen, alltid och självklart måste vara prostituerade, eller på gränsen till det, eller att de åtminstone i alla fall varit det.

  Jag såg en gång i ett TV-program nepalesiska familjer som, för att överleva, sålde sina döttrar till bordeller i Indien.

  Då grät jag.

  Och tänkte nästan åka till Nepal och samla all nepaleser på ett torg, för att förklara för dem att det inte var speciellt kul för deras döttrar att jobba som sexslavar i Indien. De måste bara förstå det!

Men då skulle jag vara tvungen att i nästa andetag, säga att det vore bättre att hela familjen svalt ihjäl eller gick och hängde sig.

  Därför åkte jag aldrig till Nepal.

  I stället har jag börjat skänka 200 kronor i månaden till ett kvinnocenter i Agadir i Marocko som tar hand om kvinnor som, på grund av att de blivit våldtagna eller på annat sätt levt osedligt, blivit utkastade på gatan av sina familjer. Centret ger dem en fristad och hjälper dem att överleva. Senaste rapporten från centret sa att det blivit vanligare att de fick ta emot flickor, kvinnor, vars ansikten deformerats av frätande syror.

  En effektiv metod för att göra dem totalt ointressanta på den marockanska äktenskapsmarknaden, om de nu, efter sitt osedliga uppträdande, skulle ha mage att få några sådana ogudaktiga tankar i sina skamlösa hjärnor.

  Men tillbaka till dansstället, de två thailändska kvinnorna och den infödde mannen.

  När jag såg kvinnorna, tänkte jag spontant att jag skulle bjuda upp någon av dem, de såg trevliga ut.    

  Men så drabbades jag av ågren.

  Vad skulle alla de andra i lokalen tänka om jag gjorde det? Skulle de tro att jag var en sådan där ”ful gubbe”.

  Som bara var ute efter en sak.

  Som nu var i färd med att lura hem och givetvis i säng någon av de här stackars kvinnorna.

  Som ville ha en köks- och sexslav i sitt hem.

  Min dans med dem var bara ett billigt trick för att dupera de andra gästerna i lokalen.

  ”Tro inte att vi inte ser vilken "hillbilly" du är. Var har du banjon? Vilken färd tänker du bjuda damerna på? Den sista? Eller? Det där går vi inte på. Snuskgubbe!” Ekade det i min skalle.

  Men med hjälp av en öl och lite övermod bjöd jag upp en av kvinnorna och drog igång med en sagolik shake. Folk fick tänka och tro vad de ville. Det struntade jag i.

  Jag var verkligen dansant, och den thailändska tjejen hängde på. Hon såg lite tveksam ut i början men efter några leenden och glada tillrop ökade hennes självförtroende och hon kom loss.

  Men bara efter en minut dök hennes kompis upp på dansgolvet och drog iväg henne till den svenske mannen och där uppstod en livlig diskussion. Alla tre verkade missnöjda med något och mannen så barsk ut. Men kvinnorna bet ifrån, såg jag

  Sedan kom kvinnan jag dansat med tillbaka och vi fortsatte dansen. Och inte nog med det, den andra thailändskan slöt också upp i dansen. Nu var det plötsligt jag som var den svenske mannen.

  Men bara efter en halv minut avbröt de sitt dansande och återvände till den rätta svenska mannen.   

  Han hade redan tagit på sig sin jacka och på bara fem sekunder hade han buttert med två trumpna thailändskorna i släptåg lämnat lokalen.

  Så kan det gå.

  När jag någon halvtimme senare klev in i en taxi som skulle ta mig hem, tänkte jag på det som hänt. På thailändskorna. På den svenska mannen. På dansen. Och en sak ångrade jag.

  Jag skulle ha gått fram till mannen och sagt att han också kunde svänga sina lurviga tillsammans med thailändskornas dito. Livet skulle bli så mycket roligare då. För alla tre.

  Men det är bara mina fördomar som tror det: att livet blir roligare om man dansar.

  Och som ni kanske märkt är fördomar ett mycket ”trubbigt instrument” för att alludera på en av musikern och textförfattaren Dan Hylanders mer geniala metaforer. Men i den texten var det hjärtat som var det trubbiga instrumentet.

  Men det kanske är samma sak: fördomarna och hjärtat? På något vis tror jag nog att de hör ihop.

  Mæ råkes