Stormen bedarrar och vi försöker än
en gång tro att den bara var ett undantag. Klart det stormar ibland på vintern.
Eller hur?
Det har det väl alltid gjort. Och
plusgrader långa perioder har det väl också varit?
Jag minns det inte, men man har ju
hört att det tisslats och tasslats om det. Bland småfolket. Vid norska
sydkusten. Och på Kanarieöarna
Och det är ju aldrig samma väder
varje vinter.
Nä, nu vänder vi blad och går
vidare. Som Sveriges största socialbidragstagare sa. Och han om någon måste väl
veta hur man lägger locket på.
Locket på oron. Locket på stormen.
Locket på sanningen.
Nästa år har vädret säkert ”gått
till sig”.
Allt är som vanligt igen. Tö en dag
runt trettonhelgen men resten rejäl kyla och mycket snö.
Som det brukar vara här i Norrland
på vintern. Inge tjafs med tö lite då och då. Nä, mera rejäl vinter.
Rejält är bra. Och svenskt så det
förslår.
Skönt, då var det gjort.
Men förbi mitt fönster kör en
sliten Peugeot 404 SL, ni vet en sådan där bil som alla lärare köpte i slutet
av 60-talet.
Eller köpte. Blev pålurade i slutet
av 60-talet.
Jag tror att den gamle Ladan som
tillverkades i Sovjet måste ha haft den gamla Peugeoten som förebild. De såg
ungefär lika fantasifulla ut och hade bilindustrin någonsin delat ut ett pris
för fantasilös design, hade nog striden stått mellan 404:an och den klassiska
Ladan. Delat förstapris där, skulle jag tro.
Nåväl, en av dessa 404.or snurrar
fortfarande på våra vägar. Och så länge ingen älg rusar upp på vägen framför
den torde föraren överleva.
Och är det inte magister Hultkvist
som kör den?
Jo, han har haft bilen stående på
sin gama höskulle i mer än tjugo år, och idag fick han för sig att ut och
provköra den. Han försökte få med sig frun Hilda, men hon hade frusit nog i den
gamla Peugeoten, sa hon. Inte en kilometer till i den rostburken!
Men Sören, som Hultkvist heter i
förnamn, tog ändå fram den mörkblå ”pärlan” och gav sig av.
Hej, vad det går! Efter två
kilometer är han uppe i sjuttio kilometer i timmen.
Den verkar ha fått nytt liv den här
gamla skorven, tänker Sören, på sjuttiotalet kom han sällan upp i mer än sextio
på så kort sträcka.
Fransmännen, de kunde förr också.
Eller, det var då fransmännen kunde bygga bilar. Peugeot och Renault, Renault
och Peugeot.
Och Cittran förstås. Klassikern som
Jan Myrdal stup i kvarten jävlades med när han åkte till Kina för att hylla Mao,
kulturrevolutionen och det kinesiska experimentet som ledde till att 40
miljoner kineser slapp uppleva slutet på det. Experimentet var effektivt på det
sättet. Alla skulle med, men en del skulle ramla av på vägen mot den gyllene
framtiden.
Plötsligt springer en stor älgko in
på vägen framför magister Hultkvist och hans gamla Peugeot.
Sören tvärbromsar,
men eftersom en så gammal bil som den här Peugeoten inte har ABS-bromsar är det
föga effektivt och kollisionen är oundviklig.
När den är över och Sören Hultkvist
ligger mosad i sin Peugeot, reser sig den 25 år gamla älgkon och skakar på sig.
Gamla bilar är hårda, men gamla
älgkor är hårdare, tänker Hilda, som älgkon heter. Sedan mumlar hon lite
lakoniskt medan hon försvinner in i skogen:
– Länge sedan man såg en 404:a SL.
Hur dum får man bli som försöker jaga älg med en sån plåtburk? Det måste ha
varit en fransman. Men han såg svensk ut. Och han hade inga baguetter i
handskfacket. Och inte några rödvinspavor i skuffen.
Först en jävla storm, och inte nog
med det, dessutom springa på en mörkblå Peugeot 404:a SL.
Föraren såg ut som en
gammal magister.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar