För fyrtio eller femtio år sedan
var det omöjligt för en man att få ett ögonkast från en okänd kvinna som han mötte.
Att ge okända män blickar ansågs
inte alls lämpligt för en så kallad anständig kvinna. Obekantas blickar ansågs
kunna leda till både den ena och det andra, mest då till det andra.
Och eftersom vi på den tiden i Svea
rike inte hade tillgång till traditioner som innebar att kvinnor kunde gå
klädda i burka, fanns det inget annat för en kvinna, som ville behålla sin
anständighet, än att, när hon mötte en man, stirra ner i ett hav av dåligt
lagda kullerstenar eller trasig asfalt, titta in i ett hammare- och
spikfyllt järnaffärsskyltfönster, intresserat spana in i en farlig och av
glupska vargar fylld skog, nonchalant och med ett illmarigt flin flukta in på
en skräpig och ogästvänlig bakgård, trött och uttråkad betrakta en grå och av
tunga moln belamrad himmel eller med rynkad näsa observera aktiviteten på den stinkande,
stökiga och aggressivt trafikerade gatan.
Det måste ha varit ett jobb för alla
dessa anständiga kvinnor att, med tanke på de nyss omnämnda alternativa vyerna,
inte frestas att ändå inte tumma på blickförbudet och skänka en snäll och intet
ont anande mötande man en hastig blick.
Blickar är ju så spännande, jämfört
med att exempelvis titta in i en halvöppen och tom godsvagn, som ibland kunde vara
den aktuella skygga kvinnans enda blickfångsalternativ.
Tänk vilken mängd nedåt- uppåt- bortåt-
och ditåtblickar av anständighet som alla dessa kvinnor under ett år
producerade.
Och hur många besvikelser ledde dessa
ögonblicksundvikelser inte till hos alla de män som med stora förhoppningar men
förgäves försökte fånga dem.
Många av männen låg ofta sömnlösa nätterna
igenom i sitt funderande på hur de, när de nästa gång mötte en så kallad
anständig kvinna, ändå inte skulle kunna överlista hennes anständighet och stjäla
sig en flyktig men ändå helt genuin blick av henne.
Det skrevs spaltmetrar om alla
dessa ögonkontaktsförsök.
Det diskuterades i ögonkontaktsspalter
i tidningarna.
Det fanns till och med
ögonkontaktsexperter att rådfråga om en man blev alltför desperat över att han
inte under det senaste decenniet fått en enda blick från en mötande kvinna.
Det förekom även under en tid en
inriktning på psykologlinjen där hugade kunde utbilda sig till, som de kom att
kalla sig, blickpsykologer. Psykologer vars enda uppgift var att trösta och
blickbehandla alla de män som under alltför lång tid inte erhållet någon eller
ytterst få intresserade blickar av okända kvinnor.
Även olika intrikata ögonkontaktsförsöksmetoder
utvecklades:
En gick ut på att mannen med så
kallat överdrivet buller och bång rent ljudligt skulle få kvinnorna att för några
ögonblick glömma sin prydhet och då av misstag ge den bullrade mannen en
undrande men dock blick.
Männen kunde också, i hopp om att erhålla
dessa åtråvärda blickar, till exempel klä sig i grälla för att inte säga
utmanande färger, utveckla en löjlig, extrem eller dåraktig gångstil, med mun,
strupe och stämband framkalla ovanligt sensationella läten eller helt enkelt försöka
ställa sig i vägen för det mötande offret som för tillfället utsetts för
ögonblicksattacken.
En annan metod för ögonkontakt var
att, när en kvinna slog ner sin blick, kasta sig huvudstupa framför henne
samtidigt som man ur grodperspektiv försökte fånga den nedslagna blicken.
Eller också kunde man ställa sig på
pass på en stege och försöka fånga den uppåtblick som någon kvinna slängde iväg
uppåt för att inte en mötande man skulle få den.
Men kvinnorna lät sig inte
överlistas.
De gjorde hårdnackat motstånd och
de berättelser som florerade om att män fått blickar från okända kvinnor på stadens
gator och torg, ansågs bara vara ett utslag av fåfängligt och lögnaktigt skryt.
Genuina och av minst tretton
vittnen intygade ögonkontakter mellan män och okända kvinnor från den tiden
finns och fanns inte dokumenterade.
Tills Algot Nilsons enkla men genitala(!)
idé sattes i verket, vill säga …
Och om hans uppfinningsrika karriär
som blickfångare och vad den ledde till, kan du läsa om i nästa nummer av
branschtidningen Monokeln, ett organ för enögda, som utkommer vart tredje
decennium, första söndagen i april.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar