Världen mys på ett hotellrum i Barcelona

Ett ögonblick och bilden med utsikten från hotellrummet når mig.

  A room with a view.

  Jag ser. Ser hur världen ser ut från ett hotellrum i Barcelona. För säkerhets skull har min vän även skickat med en kommentar: ”Mysigt hotell, kan jag rekommendera”.

  Jaha. Är det utsikten som avgör mysigheten. Eller? Kan man tänka sig mysigheten utan att se den? Kan man se mysighet?
  Var hotellet och platsen, som ligger i staden Barcelona, en förutsättning för att det skulle vara mysigt?

  I så fall borde alla, och nu menar jag alla i hela världen, bege sig till just detta hotell i Barcelona, för att få uppleva mysigheten.

  Den svältande uteliggaren i New York som just nu vaknat i en kall källare och helst av allt bara skulle vilja vända på sig och somna om, den gravida kvinnan i London som redan gått en vecka över tiden, ”gammpojken” Einar från Bastuträsk, som under hela sitt liv knappt varit utanför sin by, frisörskan Helen som av leda håller på att kräkas på sitt jobb och i håret på sina kunder, mattläggar-Olle, som av krypandet på golvet börjar få problem med sina knän.

  Och Ulla, José, Abdullah, Mirja … you name them.

  Alla tillsamman på detta hotell, i detta rum, med denna utsikt och med detta mys. Just nu.

  Trångt skulle det bli. Riktigt trångt. Men fantastiskt mysigt. Hela världens mys.

  Men nu när jag än en gång tittar på bilden, som min kompis skickat mig, ser jag ett mer eller mindre fallfärdigt hus i bakgrunden.

  Är det mysigt? Ett fallfärdigt hus som för tankarna till ett utbombat Gaza, eller en terroristattackerad polisskola i Bagdad.

  Har inte min kompis ändå överdrivit lite? tänker jag.

  Och hamnen med den gamla fiskeskutan, som också kan skönjas.

  Den ser inte ut att vara från i dag precis, utan snarare från tidigt femtiotal. Flyter den över huvud taget, mån tro?

  Hur kul skulle det vara att klockan fyra på morgonen, innan de flesta vaknat, ge sig iväg ut ”på böljorna de blå” i en sådan gisten skuta?! Kanske riskera livet för några få magra sardiner, som ska fylla kung Gustav den V:s sardinburkar.
  Okej, det kanske är en klassiker, med kungens porträtt och allt. Men är denna kungliga sardinburk verkligen värd risken att dö i en förlisning för.

  När jag granskar, den numera för mig inte så mysiga bilden, som min kompis skickat mig, upptäcker jag ännu en spricka i fasaden.

  I vänstra kanten kan jag skönja en i trasor klädd mager tolvårig pojke som troligtvis inte fått glädjas över en stadig frukost denna morgon, utan av sin mamma uppmanats att ”göra någon nytta istället”, med vilket hon menat att han borde uppsöka närmaste gathörn, för att där försöka pungslå en och annan turist, genom att prångla på honom eller henne helt värdelösa vattenskadade orientaliska cigarretter, som mamman kom över när en lastbil välte och gick sönder i en infart till Barcelona för tre veckor sedan.

  Mysigt? Nja … jag vet inte, jag.

  Men kompisen kanske har det mysigt ändå?

  Trots det fallfärdiga huset, trots den gistna båten, trots den utmärglade pojken.

  Tänk dig själv:

  En hotellfrukost med din älskade, i den ännu svala luften på den skuggiga verandan som gränsar till hotellets matsal.

  Bara några få andra gäster.

  Alla pratar försiktigt, för att de förbipasserande herrelösa hundarna inte ska börja skälla, för att den vänliga morgonluften inte ska rämna av vilda vokaler eller kantiga konsonanter, för att solen ska vänta en stund med att börja lysa starkare.

  Blandat med alla minne från gårdagskvällen:

  Vinet. De goda räkorna. Brödet. Samtalet om ögonblicket, om nuet. Som om förr och sedan inte fanns. De svala lakanen. Den varma huden. Sömnen. Uppvaknandet. Den nya dagen. Ledigheten.

  Mæ råkes