Del 1
Det är snart höst, det är den sista
juli, det är fredag, det är ganska tidigt på eftermiddagen, runt tre, det är
vackert väder, det är inte ett moln på den blåa himmelen, det är väldigt få
människor i rörelse, det är få bilar som kör förbi på gatan utanför, men det är
inte en dag som alla andra, det är en oro i luften, det är någonting konstigt
på gång.
Det är, det är och det är. Det är
så mycket.
På nästan samma plats och samtidigt.
Man undrar hur allt detta varande
egentligen får plats.
Men skit i det nu.
Att allt detta får plats är ju
uppenbart, annars skulle det ju inte kunnat vara där.
Och så har vi det där konstiga, det
där som alla människor som passerar inte alls lägger märke till.
En av dem sitter bakom ratten i en
ny BMW och njuter av att han, för det brukar vara en grabbarnas grabb som köper
en dyr, tysk kvalitetsbil, äntligen kunnat unna sig detta sedan länge åtråvärda
fordon.
I fem år har han sparat och gnetat
för att ha råd att köpa BMW:n.
Han hade tänkt spara alltihop, men
mot slutet orkade han inte utan tog ett lån på trettiotusen och slog till lite
innan han egentligen hade tänkt sig det.
Han grämde sig en del över detta,
över att han inte orkade ända fram, men nu, två månader senare, har han
förlåtit sig själv och tänker nästan inte alls på att han, som han direkt
tyckte, var så svag och inte tillräckligt uthållig.
När tankar om vekhet dyker upp,
brukar han tänka på sin farfar, som alltid brukade förmana honom att inte vara
för sträng med sig själv.
”Man måste kunna förlika sig med
sina svagheter, annars blir livet outhärdligt” brukade han säga och varsamt
stryka med sin grova lantbrukarhand över hans blonda sjuåriga huvud och hår.
Morgan, som BMW-ägaren heter, blir
alldeles varm och känner sig väldigt snäll mot sig själv, när han tänker på sin
farfar Reinhold, som, likt hans nya BMW, också han hade sina rötter i Tyskland.
En kvinna, Lisa, som också passerar
i en Renault Megan, när allt detta är, är på väg till ett hemligt kärleksmöte,
sedan hon skickat iväg sin intet ont anade man, Stefan, för att veckohandla på
Coop Forum.
Hon känner inte att detta svek mot
mannen skulle vara det konstiga som just nu är, utan tycker att det tillhör
vardagen eftersom det pågått i över ett halvår.
Och varje gång hon, med hjälp av
smicker om hur duktig mannen är på att handla, lurar Stefan att veckohandla på
Coop Forum, känns det som det naturligaste i världen att bedra honom.
Ja, det skulle numera faktiskt
kännas konstigt om hon inte gjorde
det, utan istället kanske följde med honom till Coop Forum och de där tillsammans
gick i gångarna, och plockade i varor i den stora veckohandelsvagnen: köttfärs,
Bregott, knäckebröd, ketchup, sill och vad det nu kunde vara, diskuterade med
honom om de skulle köpa Herrgårds eller Grevé, om det skulle köpa den vildfångade
amerikanska eller den odlade norska laxen, om potatisen skulle vara fast eller
mjölig, om de skulle äta mer eller mindre ekologiskt, om det var någon idé att
köpa rättvisemärkt eller inte, för att till sist bli osams, för att de hade
olika åsikter om hur mycket de måste skynda sig för att hinna till Systemet
innan det stängde.
För lite rödvin till
fredagsmiddagen ville de ju bägge ha och sedan, när barnen hade somnat, kanske
det skulle bli både ett och annat, om hon nu inte var tvungen att få ont i
huvudet, därför att hon var helt sexuellt slut efter det kärleksmöte hon någon
timme innan hade upplevt.
Det hade ju hänt att det blivit så
vilt vissa gånger, att hon knappt hunnit hem före Stefan kommit hem, och då
hade det passat bra med en släng av migrän och ett tre fjärdedels löfte om att
lördagskvällen säkert skulle kunna innehålla en hel del på den erotiska
repertoaren.
En annan kvinna, Jenny, åker runt i
en Volvo V70 för att försöka ta reda på varför hennes man på fredagarna alltid
måste komma hem sent från jobbet. Hon har börjat ana att han nog har en
kärleksaffär och det att där med en öl med kompisarna bara är tomt snack. Hon
kör förbi platsen där allt detta är och det konstiga är, dock utan att komma
fram till hur det förhåller sig med mannens eventuella vänsterprassel.
För hon vet inte riktigt var hon
ska leta.
Och hur hon ska leta.
Magnus, som mannen heter, envisas med
att stänga av sin mobil ”när han är ute med kompisarna”, eftersom han betraktar
det som egentid och då absolut inte vill störd av någon, inte ens av henne. Det
får hon bara lov att acceptera.
Annars har det kommit över henne
att hon skulle kunna spåra mobilen med hjälp av polisens resurser, kanske påstå
att han är i livsfara och att hon absolut måste ha tag på honom.
Men eftersom Magnus inte har
mobilen på är det ju kört med den idén också. För en avslagen mobil ger väl ändå
inte ifrån sig några signaler? Och hur gör man då?
Hon vet ju knappt vad hans
arbetskamrater heter och än mindre var de bor och hur man skulle kunna få tag i
dem. Och om hon fick tag i någon av deras mobilnummer kanske de också har sina
mobiler avslagna.
Hon stannar och går in på kiosk och
köper en dricka, återvänder till bilen och börjar sin hemfärd med idén om att
hon nog ska ta ett snack med Magnus om sina misstankar nästa morgon när han
sovit ruset av sig. Då ska allt upp på bordet.
Sedan börjar hon tänka på en loppis
där hon sett några fina femtiotalskoppar.
Hon sitter och funderar på om de
fortfarande finns kvar och är samtidigt nära att krocka med en stor lastbil i
rondellen som inte ligger långt från hennes och Magnus’ radhus.
… fortsättning följer
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar