Presentationstrauma

Och så är det dags för presentationen. Rundan. Alla talar om vad de heter och så vidare. Vad då, och så vidare. Redan där börjar paniken.

  Hur mycket ska jag säga? Ska jag bara säga mitt namn eller ska jag göra någon längre utläggning om födelseort, om huruvida jag fick stryk under min uppväxt, om jag hade problem med matte i mellanstadiet, om jag eventuellt har tendens till någon diagnos? Eller?

  Pulsen går upp, och jag känner att jag börjar bli lite rosenröd på mina kinder. Hoppas att det inte märks. Om jag står alldeles stilla och tokstirrar på den som presenterar sig, kanske ingen tänker på det.

  Tur att jag inte är först. Jag får pejla in vad de andra säger. 

  Den första, hon den nya, var väldigt sparsmakad. Sa bara sitt namn och vilken arbetsuppgift hon har. Var det inte lite väl kort och intetsägande. Borde hon ändå inte sagt något personligt också.

  Sen har vi Peter:

  Börjar med ”Ställets alltiallo och alltid positiv”, ganska utförlig beskrivning av tre tidigare anställningar för att avsluta med, ” Gillar utmaningar”.

  Jaha, hur lång tid tror han att vi har på oss. Ska vi inte klara av föreläsningen också innan klockan nått tolv. Om alla brer ut sig på det viset får vi lov att vika eftermiddagen för den föreläsning vi skulle klarat av på förmiddagen.

  Men Maja, hon är saklig:

  ”Jobbar i receptionen, kommer närmast från TeliaSonera och tycker om när det rör på sig”

  Bra! Så ska en presentationsslipsten dras! Inget tjafs! Sakligt! Ändå personligt!

  Sju kvar innan det är min tur. Vad är det som accelererat i mitt bröst. Kan det vara hjärtat. Skulle tagit mina betablockerare. Börjar känna mig obehagligt torr i munnen.

  Varför måste det vara så här varje gång?

  Men det började väl med att jag föddes och att det första min mor sa var:

  – Ja, nu är det din tur att tala om vad du heter och vad du gör här?

  Va? Vad är det här för värld jag anlänt till? Presentation? Jag har ju inte ens gått kursen. Dessutom vet jag ju inte vad jag heter. Och vad jag varit med om de nio föregående månaderna kan väl inte vara så svårt att räkna ut? Hon har ju själv haft bästa kollen på det.

  – Nå, hur blir det? Hur länge ska jag vänta, innan du kan kläcka ur dig en vanlig presentation?

  Den upplevelsen satte sina spår, och det är väl därför jag i hela mitt liv avskytt dessa presentatiosrundor som man i tid och otid alltid kommer dragande med. Varje gång min tur närmar sig tycker jag mig höra min mors barska och nästan befallande stämma:

  ”Nå, hur blir det”

  Min längtan till betablockarna tilltar. Och nu är det min tur:

  – Ja, jag heter … alltså, jag heter … Olle, nä jag menar, Lars, men jag kunde hetat Olle, för min mor sa att de, alltså min far och hon, hade tänkt döpa mig till Olle, men då hade de kommit på att min morfar hade hetat Lars som andra namn, och då tyckte de att jag skulle heta det istället. Som en anknytning till släktens historia och så.

  Ni förstår va?

  Tankarna far genom min hjärna och jag försöker komma på vad det mera var som jag skulle säga. Få se nu?

  Måste alla stirra så där frenetiskt på mig, kan de inte gå och ta en kopp kaffe istället, så fixar jag det här under tiden, tills de kommer tillbaka.

  – Jo, jag har ju jobbat här en hel del, i tretton år faktiskt, Gammal i gamet, som man brukar säga. Fast tretton var väl att ta i, men tre i alla fall. Och vad jag gör här, kanske ni undrar. Och det undrar jag också. Men nu får jag väldigt ont i magen, och hjärtklappning, och jag tror att jag antingen måste gå på toaletten eller också får ni ringa en ambulans. Allt det här har egentligen med min mammas bemötande av mig just när jag föddes att göra. Det är svårt att förklara.

  Måste de stirra så där. Eller generade titta bort? Har de inte sett en vanlig människa förut? En lite nervös människa? Eller mycket nervös?

  – Men nu tar vi och kör igång, va? Vi har inte hela dan på oss, som man säger.

  Jaså du Jennie ska också presentera dig. Ja, men då gör vi det! Eller, jag menar, då gör du det.

  Då.

  Mæ råkes