Josef Stalin, ni vet Sovjetunionens
diktator under nästan 30 år, hade en förmåga att hålla människor på halster.
Det var hans sätt att behålla och stärka sin makt.
Om han, eller någon av hans
tusentals rapportörer, misstänkte att någon intellektuell, som befann sig i det
offentliga ljuset, hade dubier om sovjetsystemets förträfflighet, kunde han
personligen helt plötsligt och utan förvarning ringa upp personen i fråga för
ett litet snack.
Samtalet kunde i princip komma
vilken tid som helst på dygnet och det handlade inte om det han och
säkerhetsapparaten misstänkte, utan det kunde röra sig om vardagliga
trivialiteter, personens kommande eller avslutade projekt eller kanske om någon
allmän filosofisk fundering som pappa Josef själv förde på tal.
Metoden var ytterst effektiv.
Tänk dig själv att en tidig morgon,
kanske redan halv fem, bli uppringd av Reinfeldt eller någon annan i
regeringen, för att denne eller denna ville veta vad du hade för planer för dagen.
Skulle du då inte bli lite skakis och undra vad det var frågan om?
Varför en av landets mäktigaste
personer intresserar sig för vad just du gör?
Frågorna skulle stå som spön i din
hjärna:
Har jag gjort något fel? I så fall
vad? Eller har jag gjort något alldeles förträffligt? Ska jag erbjudas en post
i regeringen?
Och i bakgrunden skulle den svåraste
frågan av dem alla lura, den som nästan alla Sovjetmedborgare ibland nog
ställde sig:
Kommer jag att vara en av
passagerarna på nästa tåg till Gulag eller någon av de andra sibiriska
straffkolonierna?
Det behövdes bara det samtalet från
den store ledaren, för att du skulle börja tänka över din situation och bli
väldigt försiktig.
Ligga lågt skulle bara vara
förnamnet på de tankar som skulle ockupera ditt medvetande, när du beställde
tid hos den mest erfarna traumapsykolog som landet kunde uppbringa. En psykolog
som du dessutom inte skulle veta om han eller hon, mot en ansenlig summa pengar
och tomma löften om att aldrig riskera att behöva ta plast på något tåg till
Sibirien, hade daglig kontakt med den som ringt dig 04.30 samma morgon.
Men vad du än företog dig skulle
det inte kunna hjälpa dig från att undgå ditt öde. Pappa Josef hade redan planen
klar.
Samtalet såg till att du började
ligga lågt och därmed blev mindre offentlig. Din publik började mer och mer
glömma dig. De kanske började tro att du tappat stinget eller drabbats av någon
sjukdom.
Så småningom börjar du tillhöra
kategorin före detta; före detta intressant, före detta i hetluften, före detta
att räkna med. En kategori som ligger väldigt nära en av de mindre åtråvärda kategorier
man kan tillhöra, nämligen kategorin persona
non grata (en icke önskvärd person).
Och då kommer inte något nytt gemytligt
samtal från diktatorn.
Istället får du en sen kväll möta
ditt öde, när du som vanligt helt aningslöst rastar din hund i parken bredvid
där du bor.
Du ska just avsluta promenaden och har
plockat upp bajset i den medhavda svarta påsen, när tre svartklädda
säkerhetspoliser, som nyss hoppat ur en falskskyltad större svart bil, dyker
upp.
De är väldigt fåordiga och utan att
fråga föser de burdust och utan pardon in dig och din brutalt knockade pudel i
den svarta bilen för en sista färd till stadens krematorium, där du inte bara
kommer att få det hett om öronen, utan också om resten av din skalle och om din
ännu relativt välvårdade och spänstiga lekamen.
När du sitter där i den främmande
bilen med en saftig hejduk på var sin sida om dig inser du att du i den stunden lever
farligare än du någonsin gjort tidigare i ditt liv.
Innan bilen riktigt startat sin
färd tänker du att det kanske vore värt att försöka med det klassiska
bajstricket, som går ut på att göra de bägge grymtande männen uppmärksamma på,
att du inte hunnit göra dig av med hundbajspåsen i den bajslatrin som kommunen
satt upp för ändamålet, och då när de irriterade stannat, nonchalant kliva ur,
kasta påsen, lägga på den berömda remmen, några ögonblick senare
störta in hos din närmaste granne, 73-åriga Magda, för att där gömma dig i hennes inte
alltför välfyllda klädkammare och på så sätt komma undan dina banemän.
Vid närmare eftertanke inser du att
det nog vore lönlöst att pröva tricket, eftersom chansen att männen skulle gå
på det på sin höjd är en på miljonen, vilket med all sannolikhet skulle
resultera i att du nästa dag hittas genomborrad av ett dussintal kulor under
någon av de buskar som inom några månader ska möta höstens och vinterns prövningar
där i parken.
Istället för hundbajstricket,
sjunker du tillbaka i baksätet mellan de två torpederna och försöker analyser
din belägenhet. Försöker komma fram till hur denna minst sagt penibla situation
uppstått.
Kan det ha att göra med något du sa
under ditt samtal med Josef? Kan din inte helt oproblematiska uppväxt spelat
in? Din uppfostran? Åren på universitetet? Din före detta frus bakgrund?
Frågorna ställs men det enda svar
som du kan komma fram till är att den yttersta orsaken till ditt prekära läge
kan sökas i att du över huvud taget blivit född. Utan den tilldragelsen skulle
du befinna dig utom räckhåll för såväl hejdukar som krematorieugnar. Men vem eller
vad ska du kunna klandra för den händelse.
Åtrån som uppstod mellan dina
föräldrar där i dansvimlet på Horndals Folkets Hus för exakt femtio år, sex
månader, två veckor, fyra dagar och tre timmar sedan? En åtrå som förstärktes
och blev till ett ödesdigert gift när dansbandet Lill-Ingmars spelade upp till
kvällens sista dans med din och deras favoritlåt, Molly.
Giftet som växte sig så stark att
dina föräldrar, Klara och Axel, redan sju minuter efter låtens slut sexuellt
förenades i baksätet på Axels nyligen inköpta PV 544 sport? En förening som det
skulle visa sig leda till att du nio månader senare föddes på Borlänge BB.
Utan åtrån, giftet, Horndals Folkets Hus,
Lill-Ingmars’ Molly och det för föreningsändamålet relativt lämpliga baksätet i
PV:n, skulle du sluppit den situation som du nu befinner dig i. Men vem är att
klandra? Knappast någon eller något specifikt. Utan omständigheterna tillsamman.
Och har man sagt A får man säga B;
har man en gång väl fötts, måste man en gång dö. Detta var, insåg du nu, livets
mest fundamentala sanning. En sanning som få, om ens någon, kunnat undvika.
Den skulle vara en snickare från
Nasaret då, som för över 2000 år sedan påstås ha lurat döden. Men han sägs också ha
varit väldigt speciell.
Men eftersom du varken är från
Nasaret, snickare, väldigt speciell eller lever för över 2000 år sedan inser du
att det är ytterst otänkbart att samma sak skulle hända dig, där du sitter mellan dina svartklädda bödlar i det väl tilltagna baksätet i den ganska
flotta svarta bilen.
En av de sista reflektionerna du
gör i ditt liv är att konstatera att det finns olika typer av baksäten och att det
kan utspela sig diametralt olika händelser i dessa. Samtidigt tycker du dig,
som av en händelse, någonstans i fjärran höra ekot av en strof ur Siw
Malmkvists dänga Flickor bak i bilen från 1959.
”Vi
har det bra, vi här bak i bilen … ”
Hur fel kunde hon inte ha, när hon
troskyldigt lät dessa ord komma över sina i rött minutiöst målade läppar.
Tre timmar senare sopar krematoriepersonalens
chef nonchalant upp den lilla askhög som återstår av dig, förpassar den till
fikarummets kompostpåse och börjar lugnt vissla på den gamla slagdängan Jag
önskar att det alltid vore sommar med Eleanor Bodel från 1969, medan han
belåten fröjdas över det ob-tillägg som kvällens extraarbete kommer att rendera.
I flera av landets större tidningar
kan man redan nästa dag läsa om hur du kvällen innan förolyckats i en tragisk
trafikolycka, när du försökt rädda din kära pudel Pluto, som smitit ifrån dig
under din vanliga kvällspromenad.
Hunden hade sprungit rakt ut i
körbanan och du hade med dödsförakt rusat efter, men bara för att tillsamman
med hunden bli mer eller mindre mosad under den 24 meter långa Kievdestinerade och till bredden portionssnusfyllda långtradare, som chanslöst inte hunnit bromsa för att
undvika den tragiska olyckan.
Så ska en diktaturslipsten dras,
tänker allas vår stålman* när han förnöjd läser om olyckan i kommunistpartiets
partiorgan Pravda**.
Sedan återgår han till att med
spänning granska sin långa dissidentlista i det han tänker:
Vem står nu näst i tur för ett
litet samtal från landets oomstridde stålhårde ledare?
* Stalin betyder ungefär av
stål eller mannen av stål, ett namn som Joseph Vissaryonovich Dzhugashvili använde som revolutionärt
täcknamn under den ryska revolutionen.
Lenin var Vladimir Iljitj Uljanovs revolutionära täcknamn,
det betyder ungefär från floden Lena eller mannen från floden Lena
** sanningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar