Del 2
En sjuttioårig pensionär går också
förbi med sin rollator, där nu allt detta är, för att hämta ett paket från
Bokus i mataffären Mattorget, den affär som tog över pakethanteringen för
femton år sedan när postkontoret som låg alldeles bredvid affären lades ner.
Pensionären, som faktiskt heter
Ruben Nilsson, märker inte heller han att det skulle vara något konstigt på
gång, utan det enda han kan tänka på är att han snart ska få sätta tänderna i
Peter Mays eminenta bok Svarthuset.
Han riktigt längtar, så att det gör
ont, efter det ögonblick då han skyndsamt med hjälp av den i förpackningen
inbäddade plasttråden får riva sönder förpackningen, ta fram boken, hålla den i
sin hand, smeka över den i relief upphöjda titeln på bokens framsida,
försiktigt öppna den och sedan sjunka ner i sin speciella läsfåtölj för att
smått exalterad förvinna ut till Yttre Hebriderna, där huvuddelen av boken
utspelar sig.
Och var och en kan väl förstå att
han med sådana framtidsplaner inte skulle lägga märke till om det i hans närhet
eventuellt skulle vara något konstigt på gång.
Detsamma gäller fjortonåriga Kalle
som just börjat behärska sin skateboard och på den svischar förbi, där det nu
är något konstigt på gång. Han är på väg ner till sina tre kompisar som redan
börjat och praktisera och öva på diverse trick i den skateboardramp som
kommunen iordningställt för ändamålet.
Även den lugnt cyklande Maria, som
på sin nästan nya röda Kalkhoff cyklar förbi stället där allt detta är, anar
eller känner inte på sig att det skulle vara något konstigt på gång just där det
nu är det.
Hon bara nynnar på Veronica Maggios
senaste hit och tänker på att göra slut med sin pojkvän som hon tycker börjat
verka mer och mer knepig.
Som när sist de träffades, när han
hela tiden bara ville att de skulle gå hem och ligga med varandra, trots att de
satt där med sina bästa kompisar och hade det hur trevligt som helst.
Och sedan när han då blev sur, bara
för att hon hellre ville sitta och snacka med de andra.
Och bara hux flux drog ner till
McDonalds,.
Och när han hade stängt av mobilen
och inte hörde av sig förrän dagen efter och då knappt bad om ursäkt utan
mumlade något om att han mådde dåligt. Så dåligt.
Men det är absolut inte det där med
hennes konstiga kille, och att hon funderar på att göra slut, som är det där
konstiga som är på gång.
Hon cyklar nu bara vidare bort från
den ödesdigra platsen där något konstigt är på gång.
Hon låter den för årstiden ovanligt
ljumma vinden skönt strömma genom sitt långa mörka hår, och i hennes hjärna
dyker den ena killen efter den andra upp: gamla pojkvänner, nästan gamla
pojkvänner, pojkvänner hon nog skulle kunna tänka sig och pojkvänner hon bara
kan drömma om.
Den nuvarande pojkvännen, som
förresten heter Olle, får till slut inte plats bland alla hennes gamla,
eventuella och presumtiva pojkvänner som ockuperar pojkvänsutrymmet i hennes
hjärna.
Hon känner sig fri, rik och lycklig
och anar föga att det skulle vara något konstigt på gång där hon nyss passerat.
Men vad är det då för konstigt som är
på gång, bland allt detta andra som är?
Jo, det har hörts ett litet knak,
en antydan till att en av balkongerna, där allt detta för en stund sedan var,
inte riktigt är att lita på.
Två dagar senare, när den som nu
äger lägenheten med den inblandade balkongen, en morgon går ut på densamma,
hörs inte bara ett knak utan ett större brak och balkongen med den förvånat
skrikande mannen störtar ner i cykelbanan nedanför, där den cyklande Maria än
en gång passerar och nu är en hårsmån från att krossas av den nedfallande
balkongen.
Men hon gör alltså inte det, utan
stannar lite chockad, tar snabbt fram sin mobil och ringer polis och
räddningstjänst, som på tre minuter är där för att reda ut vad som hänt och ta
hand om den mirakulöst fysiskt oskadde mannen, som heter Holger och som alltid
hetat Holger, fast han av sina klasskompisar under högstadietiden för det mesta
kallades Hogge.
– Hur gick det och hur mår du,
frågar ambulanspersonalen, när de anländer till platsen.
– Bra, tror jag, svarar Hogge, som
just i det ögonblicket drar sig till minnes att klasskompisarna nästan alltid
brukade kalla honom för det, och han fortsätter sedan med att konstatera,
förvånat konstatera, att han bara fått lite ont i vänstra vristen, när
balkongen slog i asfalten efter att ha gett vika under hans tyngd.
Så var det med det som var och med
det konstiga som också var.
Detta konstiga som innebar att en
balkong med en man på skulle lossna från sina fästen och störta ner på en
cykelbana och på vippen skada, ja, på vippen nästan döda, en kvinna vid namn
Maria.
Som ni förstår skulle det vara helt
uteslutet att Morgan med BMW:n, den svekfulla Lisa, den bedragne Stefan, den
misstänksamma Jenny, den kompisgillande Magnus, den åldrige och bokälskande
Ruben, den pojkvänstokiga Maria, Marias pojkvän Olle eller Holger skulle kunnat
ana detta konstiga som var på gång.
Ni hade kanske hoppats på att den
svekfulla Lisa var på väg för att träffa Jennys man Magnus och att de då skulle
ha något med varandra att göra, men så är det och var det inte heller.
Jag kan garantera, att det enda
gemensamma som dessa två hade innan balkongen lossnade var att de inte för sina
liv kunde ana att detta skulle ske.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar