Den sorgliga obeveklighetens resa. Om Richard Fords roman: Kanada.

Richard Ford. En författare. En ny bekantskap. Kanske en kommande Nobelpristagare?

Från Mississippi i USA. Född i början av 1944. Alltså fyllda 70 år.

  Pulitzerpristagare 1996 för romanen Självständighetsdagen, (Independence Day), den andra boken i hans Frank Bascombe-trilogi.

  Hans bok Kanada(Canada) ligger läst och skimrande framför mig. Med det eleganta omslaget. Det röda huset, rött av kvällssolen, till hälften dolt i högt gräs mot den klarblå himlen. Så vackert.

  Ger associationer till Edward Hoppers stiliserade landskapsbilder.

  Samma känsla kommer över mig, när jag läser Fords sorgesamma Kanada som när jag ser Hoppers målningar föreställande den amerikanska landsbygdens ensligt belägna hus. Som på tavlorna High Noon, Lighthouse Hill och House by the Railroad, för att nämna några.

  Så brutalt individualistiskt amerikanska, så hjälplösa inför den till slut kommande ödesdigra uppgörelsen, så naket utlämnade åt ödets brutala framfart.

  Men ändå så ömsint framställda.

  Romanen Kanada öppnar sig redan i de två första meningarna brutalt mot det våldsamt ödesmättade:

  ”Först tänkte jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare”

  Läsaren har inte en chans att värja sig mot den mödosamma och sorgtyngda väg som Ford stakar ut.

  Obevekligt måste detta ske. Vi måste igenom detta för att du ska förstå. Det finns inga genvägar.   

  Läs, eller du kommer att ha ovissheten malande i din hjärna resten av ditt liv. Som en evig sten i skon.

  Och sedan är resan igång. I ett enormt ångmoln stånkar tåget iväg på den räls som leder fram till det Ford redan i inledningen slår fast. Hela tiden kränger det på den räls som varken går rakt eller är omsorgsfullt utlagd. Det knakar i de gistna sliprarna, det gnäller i syllspikarna. Bromsarna ömsom tjuter, ömsom tappar bromskraften. Allt är utan återvändo. Utan förbarmande. Utan nåd.

  I den främsta vagnen sitter tonårstvillingarna Dell och Berners, i den efterföljande deras föräldrar Bev och Neeva. De sitter tillsammans på samma tåg, men ändå inte. Avstånden dem emellan är, förblir och vidgar sig.

  Ingen av dem har förmågan att påverka lokets fart eller färdens riktning. Eller vem eller vilka som måste byta till ett annat tåg eller som med nödvändighet måste stiga av, lämnas eller glömmas på någon station.

  Obeveklighet heter tågets lokförare. En lokförare som inte tar någon som helst hänsyn till passagerarnas viljor eller önskningar

  När läsaren läst sista raderna frågar han eller hon sig nog:

  Fanns det inget alternativ till det som skedde, var allt detta tvunget att hända? Fanns det inga stickspår att växla in på?

  Fords berättarjag, tvillingbrodern Dell, ger med de sista raderna och den tillika sista repliken besked:

  ”Vi gör vårt bästa, som min systeor (Neeva, min parantes) sa. Vi gör vårt bästa. Allesammans. Vi gör vårt bästa.”

  Om det verkligen förhåller sig så, är det säkert många som ibland undrat över.

  Det är också något man måste fundera på, sedan man läst Richard Fords Kanada.

  Mæ råkes