Sommaren 2014 – värme, kaos och krig

Värmen är över. De trettio graderna ett minne blott.

  Men kanske kan det en gång till i sommar bli …?

  Nä, knappast.

  Istället får vi minnas. Den och den dagen, då vi svettades extra mycket.

  ”Du skulle ha varit med sommaren 2014. Fett svett, alltså”

  Som sommaren -59. Den minns du väl?! Eller var du inte född då? Synd för dig. Annars hade du kunnat göra en jämförelse.

  Vilken sommar som egentligen var varmare. Och bättre.

  Rent statistiskt var årets sommar varmare, sedan om den var bättre är väl lite olika.

  För dem som på grund av att de skulle svalka sig en extra gång, hoppade i det så kallade plurret och simmade för långt ut, så att de inte orkade tillbaka, var väl årets sommar inte så bra.

  För dem som pressade i solen och drog på sig en onödig hudcancer var det väl heller ingen höjdarsommar.

  Inte heller för dem, som på grund av den stora skogsbranden i Sala/Norbergs-trakten under någon vecka levde inbäddade i brandrök, var den så trevlig.

  Men för en del av dem, som på grund av branden, var tvungna att evakueras, var den bra.

  Under början av augusti sommaren 2014 upptäckte de nämligen, att de hade flera vänner än de anat, att de hade bussigare och hjälpsammare grannar än de trott och att det i brandeländet fanns folk de kunde räkna med.

  Poliser som gjorde sitt, räddningstjänst som arbetade med släckningen dygnet runt, helikopterförare med sina helikoptrar som vattenbombade för allt vad de var värda.

  Men vad hjälpte det.

  ”Jag tänker på kaos” löd en av Expressenkrönikören Lotta Grönings rubriker.

  Ja, vad annars?!

  Allt som över huvud taget avviker en millimeter från det normala betecknas ju som kaos i kvällstidningsredaktionernas hjärnor.

  Jag tycker att Gröning istället borde tänka på att det mesta faktiskt inte var kaos. Att det mesta trots brandens överraskande omfattning fungerade.

  Detta evinnerliga gnäll om att politikerna inte vet hur man släcker en skogsbrand, om att samordningen mellan olika insatsstyrkor är dålig, om att det borde finnas beredskap för sådana här ovanliga situationer … 

  Än en gång ska det underförstådda trygghetsidealet, som säger att varje svensk borde ha en hovrande ambulanshelikopter femtio meter ovanför sig, lyftas fram.

  En helikopter som vid varje typ av problematisk situation, allt från att personen glömt mobilen hemma till att han eller hon fått en hjärtinfarkt, sänker sig ner för att bistå den nödställda.

  Men höj för fan inte skatten!!!

  Men sommaren har varit bra. Riktigt bra. För mig.

  Jag har blivit en smula brun, trots att jag inte gått in för det. När termometern visar över 30°C är det lätt att skjortan bara av farten åker av och då kommer solbränna som ett brev på posten. Eller kanske man idag ska skriva: ”som ett brev med DHL”. Posten är ju ett väldigt diffust begrepp i dessa privatiseringstider.

  Att vara brun är bra. Man ser yngre ut. Det är bra. Ung är bra. Gammal, dåligt.

  Och man har inte behövt nöta så mycket på sina tyngre sommarkläder, inte behövt i det vanligtvis elvagradiga jämtländska vattnet, huttrande och tandskakande, få ur sig ett: ”Jag ttttror det är lite vvvarmare än det var ifffjol”, inte behövt glömma den där jackan som man alltid ska ha med sig i den vanligtvis kalla norrländska sommarkvällen.

  Det är så mycket man inte behövt den här sommaren.

  Och att inte behöva, det är väl, om något, frihet?!

  Och tänk att vi som överlevt sommaren, i höst kan gå omkring och skryta för alla ensam- och gruppkommande invandrare, om att vi visst har varma somrar i Sverige och att allt de hört om att de skulle vara kalla är en skamlig överdrift. I alla fall från och med sommaren 2014. 

  Den här sommaren ger oss också chansen att, i det kommande bistra vintermörkret, tillsammans, minnas alla varma grillkvällar, då vi, på grund av att det var så skönt ute och att vi därför inte ville gå och lägga oss, blev uppe ända till halv tre.

  Minnas alla de ljumma rofyllda fiskekvällarna, där vi satt i bara kortbyxor och t-shirt på den spegelblanka sjön.

  Minnas alla de stekheta dagarna, då vi nästan hela tiden var tvungna att sitta under parasoll på stranden.  

  Minnas när vi tog ett ljummet bad i sjön – mitt i natten.

  Det enda som stör mig är väl att årets sommar inte är den statistiskt varmaste.

  Det nöjet unnade vädersystemen oss inte.

  Under andra världskriget var ett år statistiskt varmare. Jag tror det var 1944.

  Men de äldre, som levde då, drömmer sig nog inte tillbaka till just den ”underbara” sommaren. En sommar när tyskar trupper slogs mot sovjetiska i öster och i väster mot de övriga allierade. När japanerna slogs mot amerikanarna i och runt Stilla Havet. Alla dessa soldater som på bägge sidor dog i hundratusental.

  Men sommaren 2014 kan vi med gott samvete minnas, då rådde det fred i världen – nästan överallt.

  Inte på Gazaremsan förstås.

  Och inte i Afghanistan, inte i Kongo, inte i Irak, inte i Syrien, inte i Nigeria, inte i Israel, inte i Centralafrikanska Republiken, inte i Mali, inte i Libanon och inte i Sydsudan ...

  … men jag skrev ju – nästan överallt.

  Mæ råkes