En måndag. Kunde varit tisdag.
Eller fredag.
Vad hade varit bäst?
De flesta skulle nog säga fredag,
för då … ja, för då vad?
Börjar livet på fredag kväll och slutar det på måndag
morgon? Ett kort liv skulle jag vilja påstå, ett 2:5-liv. Kör man dessutom med
5:2 dieten torde de fem icke uppskattade dagarna bli ännu mindre uppskattade.
Ett 2:3:2-liv: Två acceptabla
dagar, tre veckodagar som man står ut med och två som man halvt svältande och
nästan i misär måste kämpa sig igenom.
Ja, jag vet vad du tänker: Emigration
till Islamiska Staten(IS).
Där är dagarna mera lika. De fylls
inte av musik, glada upptåg, skratt, färgglada affischer, kickoffer och annat
tjafs.
Nä, där är det jämntjockt av
rättrogenhet, korancitat, moskébesök, utrensningar, kidnappningar av flickor
och kvinnor och andra uppstyrande verksamheter. Där har man något, och några,
att rätta sig efter. Inga onödiga valsituationer, i vilka man med flackande
blick och darrande knän måste ta ställning till vad man tycker eller inte
tycker. Där är det färdigtyckt.
Punto finale!
Men här i det pluralistiska Sverige,
där formligen överhopas vi av valsituationer.
Vi ska välja om vi vill ha den
bästa sjukvården eller den lite sämre, den bästa skolan eller den lite sämre,
det bästa äldreboendet eller det lite sämre.
Och så vidare.
Som den ultimata bryderigrädden
på alternativmoset, kommer det vart fjärde år ett riksdagsval, i vilket vi ska utse
vilka som ska bestämma om de övergripande spelreglerna som ska råda de närmaste
fyra åren.
Det blir bara för mycket. Inte undra
på att folk ser desperata ut, har en irrande blick och tvångsmässigt börjar
knapra Läkerol. Eller tugga tuggummi. Eller bägge delarna.
Men tillbaka till 2:3:2-livet Hur
ska vi komma bort från den ”fällan” utan att behöva emigrera till IS.
Vi kanske kan börja med att äta
lagom varje dag, alltså skippa lågkaloridagarna.
Risken då är att vi åter går upp i
vikt och börjar med något självskadebeteende eller köper trettio förpackningar
Nutrilett för att kompensera den viktminskande effekt som 5:2-dieten tydligen
har.
Kanske skulle vi skippa helgen
istället. Jobba extra. Då kommer vi in i ett 2:5-liv, utan ledighet, men med
bara två dagar att svära över.
Helt plötsligt har vi fem dagar att
se fram emot och bara två att förbanna.
Kan vi dessutom skaffa oss ett
riktigt bra extraknäck på helgerna blir de ju ännu mera att se fram emot.
Fast risken finns då att den
glädje vi känner under dessa förtar den glädje som vi känner på vanligmatsdagarna
under veckan, och då är vi tillbaka i 2:3:2-livet
Det här är inte lätt.
Kanske borde man ändå se om inte
Resia har några långweekendresor till Islamiska Staten, så att man under några
dagar kan prova på en lightvariant av den?
Med bara de viktigaste
korancitaten, med bara ett litet moskébesök, som innebär att man slipper
tvagningen och kan gå när man vill; med bara små utrensningar, som på sin höjd innebär
att man avlivar de flugor som eventuellt är störande i det rum där man ska
sova; med inga som helst kidnappningar av flickor just under den aktuella långweekenden.
Gör ditt val. Nej, jag menar … fan!
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar