Stenen i barnets knutna hand

Stockholm, Fotografiska Museet, den 6:e oktober 2013

Fotografier av Paolo Roversi från Italien och Inta Ruka från Litauen.

  Först Roversi.

  Studiobilder av halvnakna, halvt klädda och nakna kvinnor. Ofta yngre. I obekväma ställningar. I bekväma. Som tafatt skyler sig. Som inte över huvud taget verkar bry sig om betraktaren eller kameran.   

Med trötta ögon. Med undrande blickar. Med bortvända ansikten. Med blicken rakt in i kameran.

  Kvinnor som inte försöker vara någon annan än sig själva.  Så långt borta från det pornografiska man kan komma. Kvinnor klädda i sin själ, i sin ande.

  Jag står där framför dem och vet inte riktig vad jag ska titta på.

  Är det kvinnorna jag ser?

  Eller är det samspelet mellan fotografen och kvinnorna?

  Det där hemliga, som bara de två får uppleva, medan jag förvånad förundras.

  Betraktaren tjuvtittar, tror sig se ett fotografi av en naken kvinna, men egentligen missar den vad som verkligen visas: samspelet, närheten, den tysta överenskommelsen mellan Paolo och subjektet, som inte hörs på bild.

  Jag känner mig nästan lite avundsjuk, när jag inser vilken närhet som måste finnas dem emellan; en nästan mystisk och fullständigt privat närhet. Som de tillsammans sedan offentliggör. På bildmuseer världen över.

  Som när ett barn för ett ögonblick öppnar handen den hållit hårt om den vackraste stenen och sedan sluter den just när man vill se den för ännu ett ögonblick. Något upplevt men ändå oupplevt.

  Det hjälper inte att skrika. Barnet kommer inte att öppna sin hand en gång till. Du har fått din chans.  Kvaliteten, det som inte visas, det som ingen ser, finns utanför bilden. Det finns dolt inne i handen

  Så Inta Ruka.

  Det är afton på den litauiska landsbygden. Kärv skymning. En plats där man utan problem kan höra de utflugna barnen räkna stjärnorna om kvällarna

  Äldre kvinnor och äldre män med sina utnötta hus och liv. Människor som stint och trött tittar in i kameran med en blick som vädjar om mer av det jordiska, men som också hoppas att himlen någon gång i framtiden ska kunna erbjuda något bättre.

  Förtroligt pratar de kvarglömda med varandra. Slaktar de tillsammans en get. Kokar de sin gröt. Går de för att hämta posten på den illa underhållna och nästan obefintliga vägen.

  Hönor och getter kacklar och bräker ikapp med förgängligheten på torftigt skötta ägor. 

   Inte heller hos Ruka finns någon pornografi. Det som visas finns även hos henne utanför bilden. Mellan människorna. Mellan henne och de människor hon fotograferar. Kärleken till den övergivna och slitna tystnaden. Den förtroliga.

  Sonen som jobbar i Norge, och som trots allt kommer hem och säger sig vilja flytta tillbaka till Litauen. Det är där han hör hemma. Omutbar?

  En taxi, en nästan ny Toyota, som stannat mitt i suset från de höstnade lövträden, blandat med fotografier från förr. När hoppet till det som fanns här var större än hoppet till det som knappast kommer sedan. Vad är det jag betraktar? Vad är det jag inte ser.

  Stenen i barnets knutna hand. För ett ögonblick.

  Mæ råkes