Vart tar alla
skattepengar vägen? Varje vecka dras de från din lön och …
Ett svart hål?!
Ja, du vet(?) ju
att de går till vård, skola, omsorg och en massa annat. Men du upplever det
inte! Är det någon som upplever det? Det svarta hålet?!
Gå ner och sätt dig
i sjukhusfoajén. Sätt dig och betrakta, lyssna och insup.
Märker du någon
eufori över de miljoner som spenderas där varje vecka? Hör du några
tacksamhetens fraser fladdra förbi? Tacksamhetens fraser som bottnar i
medvetenheten om att de vårddygn, läkarbesök, mediciner, röntgenbilder,
provtagningar, journaler, bandage, och plåster faktiskt bekostats av våra
medmänniskor, de solidariska skattebetalarna?
Knappast.
Hör du inte
istället gnäll, gnäll och åter gnäll från missnöjda vårdtagare:
”Och inte fick jag
några andra tabletter, bara samma vanliga, de som inte hjälper ett dugg! Min
kompis, han fick en ny sort, och röda var de. Men jag? Samma gamla tråkiga
vita. Och det här ska kallas vård”
”Och läkar’n, han
verkade inte bry sig ett dugg, han verkade mera intresserad av den där blonda
hoppan till sköterska som hela tiden svansade omkring honom.”
”I fem timmar! I
fem timmar(!) fick jag vänta bara för att en tafflig dyr hyrläkare skulle
berätta för mig att det inte var någon fara: Inte någon fara! Varför trodde han
att jag satt där? För att det var roligt? Han verkade tro att man går till
akuten som lördagsnöje”
”Och inte fick jag
någon röntgen, tänk om det är något farligt då? Hur ska de kunna veta det om de
inte röntgar? Brorsan fick en djävligt dyr skiktröntgen sedan han ramlat ner
från taket, men vad fick jag? Inte ens en vanlig röntgen!”
Så går de på, dessa
offer som skämts bort med pengar till vård och omsorg från stat, landsting och
kommun. Nä, skattesolidaritet ger jag inte mycket för. Den är falsk och lockar bara
fram det sämsta hos människan.
Precis tvärtom är
det med äkta solidaritet, den som går från människa till människa.
Tänk bara om den
hjärtsjuke Egon i Abborrträsk fick lyfta sitt feta arsel och ringa till sin
granne och vänligt fråga honom om han kunde bekosta hans ambulansfärd in till
regionsjukhuset.
Eller om den våghalsige
Micke från Södertälje, som ligger i skidbacken med brutet ben, faktiskt måste
göra de andra åkarna uppmärksamma på sin belägenhet, så att dessa solidariskt
kan skramla ihop till en tur med ambulanshelikoptern in till närmaste lasarett.
Eller om den mindre
bemedlade mamman Ulrica fick stå med en insamlingsbössa utanför apoteket för
att till slut få råd med penicillin till sin i halsfluss insjuknade treåriga
dotter Lisa.
Då vore det slut på
gnället! Då skulle vi få se tacksamhetens blickar flacka mellan människorna.
Äkta blickar! Äkta
solidaritet! Från människa till människa!
Det bästa med sådan
solidaritet är att den inte tar ifrån den hjälpande handen initiativet:
Vill jag hjälpa –
då får jag, vill jag inte – då slipper jag!
Och detta oavsett
behov eller gnäll från den som eventuellt mist sitt jobb, drabbats av obotlig
sjukdom eller råkat i akut penningnöd.
Jag menar:
Får jag helt
plötsligt för mig att skänka 1000 kronor till ett soppkök, då ska jag få göra
det. Känner jag mig en dag less på alla utfattigas gnäll och vädjanden om
hjälp, då kan jag helt enkelt skita i dem och t ex ta med min fru på en Tallin-kryssning
istället.
Kanske drabbas jag
där i Tallin av solidaritet och kommer på att jag ska skänka några spänn till
en blåfrusen uteliggare som står och tigger i ett gathörn.
Men vänta nu.
Det känns som om
något inte stämmer med bilden, för att inte säga målningen: ”En tiggande blåfrusen
uteliggare i Tallin”? Som om han under alla nödvändiga attribut inte känns
riktigt äkta. Som om … och då förstår du!
Han är en fejk. Han
låtsas bara. Han har ”klätt upp sig” till blåfrusen tiggande uteliggare:
sminkat sig med lite alkoholistbrusande rött i ansiktet, gett tusan i att
borsta tänderna någon vecka, tryckt i sig lite T-röd och varit på myrorna och
raggat upp några slitna klädesplagg, bara för att stå där och lura till sig de
dumma turisternas medlidande. Men du gick inte på det! Ha! Och du vet att äkta
solidaritet kräver äkta nödlidande. Den gubben gick inte!
Men hur ska man då kunna
vara säker på att de sjuka, de trötta, de alkoholiserade, de utstötta är det de
ser ut att vara?
Man skulle kanske
kunna utfärda en legitimation som de fick visa upp för att få del av ens äkta
solidaritet. Eller en käck gul stjärna på kavajuppslaget, väl synlig för alla …
nä, men vänta nu … det där känns bekant … nä, jag får nog tänka över det där
lite till .
För man vill ju
inte bli lurad.
Tänk om man skulle
skänka någon så kallad stackare en femtiolapp och sedan stöta ihop med honom
eller henne gående med en kundvagn på ett vanligt Coop-Forum eller ICA-MAXI?!
Kanske skulle han eller hon till och med se lite nöjd ut!
Vilken nesa! Hur
lurad skulle man inte man känna sig?! Det vore sista gången jag visade
solidaritet. I alla fall tills jag glömt nesan och fick syn på en riktigt
utblottad, en som hamnat mil utanför välfärdens kärna; en vars tomma ärliga
blick kunde berätta om begynnande cancer, uppslitande skilsmässor, vinddrivna
barn, mångårig arbetslöshet, dåligt rengjorda kanyler och vindpinade
natthärbärgen under blöta och trasiga(!) IKEA-kartonger.
Då skulle mitt
bröst åter fyllas av den där äkta solidariteten som verkligen betyder något.
Och jag skulle frivilligt gå fram till individen, frivilligt ta hans eller
hennes arm och frivilligt leda honom eller henne till närmaste soppkök och där
frivilligt, med en tår i ögonvrån, upplysa den behövande om att han eller hon
denna dag som det då var, på min bekostnad, fick äta två(!) portioner soppa.
Så
en dag kommer det ett kort från Bali, från en gammal behövande kvinna som du
hjälpt.
Hon
berättar om hundringen som du en gång skänkte henne, att den tillsammans med
panten för ett antal burkar blev grundplåten till en liten aktiepost i ett
litet oljebolag, att dess aktier mirakulöst tusenfaldigats och gjort henne till
en mångmiljonär, att hon numera sitter i hjälporganisationen ”Helping Hands”
styrelse, den organisation som du är anställd av, att de nu, på grund av
löneläget i Sverige, planerar att flytta organisationens huvudkontor till
Bangladesh, att det tyvärr kommer att leda till att du blir arbetslös, men att
hon så fort hon en dag får syn på dig med en insamlingsbössa i något gathörn, i
solidaritetens namn, lovar att stoppa ner en hundring i din bössa, att den
sedan kan komma att bli början på din första miljon, att det kan hända att hon
istället bara går förbi och inte råkar ha lust att stoppa i den där hundringen,
men att det då säkert kommer någon annan och visar äkta solidaritet och kanske
åtminstone lägger i en tjuga, och en tjuga är väl bättre än ingenting och … den
är i alla fall ett utslag av äkta solidaritet – och det är väl ändå huvudsaken.
Från människa till
människa.
Mæ rtåkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar