Hur man undviker tre loppisar på raken

Plötsligt dyker den upp. Taffligt amatörmålad och oansenlig. Den borde inte locka någon att ens höja på ögonbrynen, men den har en rent magisk inverkan på min kvinnliga medpassagerare. Och en trettiotvåondels sekund sedan den dykt upp hör man från henne:

   – Kolla! En loppis! Det måste vara en ny. Inte har vi så bråttom hem, så att vi inte har tid för ett litet besök?

  Förtvivlat söker jag efter motargument, samtidigt som jag tänker:

några till som städat vinden, källaren, garaget, uthuset eller kanske alla dessa tillsammans, för att med berått mod pungslå sommarresenärer på deras sista kronor av den snabbt försvinnande semesterlönen.   

  Och det för att de varken har ork eller lust att köra skräpet de hittat till en soptipp. Nä, de ska ha betalt för att andra gör det!

  Kvinnan fortsätter med:

  – Ja, men ska du inte sakta in då …?

  – Äh, den där gamla loppisen, den är inte bra. Ulla, på mitt jobb, hade besökt den. Bara skräp, sa hon. Gamla tjockteveapparater och andra elektroniska prylar från sextiotalet. Trasiga brödrostar och sånt.

  – Ulla på ditt jobb? Hur vet hon det? Det där är ju en ny loppis? invänder det kvinnliga sällskapet.

  – Nä, den fanns redan ifjol. Men skylten hade visst ramlat ner, men Ulla visste var den fanns, eftersom en väninna till henne hade tipsat henne, fabulerar jag vidare, just när vi passerar avtagsvägen som skylten pekar på.

  Lite förvånad kommer det då från kvinnan bredvid:

  – Sen när har du börjat prata med Ulla om loppisar. Du gillar ju inte loppisar.

  – Nä, men jag hörde henne prata om just den där loppisen med Karin, när jag satt i lunchrummet en dag.

  Nu har vi lämnat loppisskylten några hundra meter bakom oss.

  Men attacken fortsätter:

  – Hur kan du vara säker på att det var just den loppisen, hon menade? Det kan ju ha varit vilken loppis som helst.

  – I och för sig, men som hon beskrev var den låg, borde det ha varit just den där? Och du menar väl inte att vi ska vända bara för en loppis, det kommer säkert någon längre fram, i så fall åker vi in till den, här finns förresten ingen avtagsväg att vända på, avslutar jag nöjd och ökar farten ytterligare, för att understryka det krångliga med att vända.

  Just när man tänkt den tanken, dyker en ny loppisskylt upp.

  Reptilsnabbt gör jag en liten oplanerad sväng och kör ut i vägens mitt, samtidigt som jag försöker se så plågad och svettig ut som möjligt. Oroligt, stirrande på mig, kommer det från min kvinnliga medpassagerare:

  – Vad håller du på med? Ska du köra av vägen?

  Jag försöker förstärka intrycket av mitt illamående genom att se ännu mera plågad ut i det jag med ynklig röst nästan kvider:

  – Jag börjar må dåligt, känner mig helt yr på nåt vis. Jag tror jag måste uppsöka en toalett.

  I ögonvrån ser jag att hela hennes uppmärksamhet är riktad mot mig.

  – Men ska du inte stanna då? Jag kan ta över. Inte ska du köra om du mår dåligt.

  – Äh, det kanske går över snart, få se, jag tror det ska gå bra ändå.

  I det ögonblicket passerar vi loppisskylt nummer två. Mitt andra undvikaloppistrick har alltså också lyckats, och jag säger lättad:

  – Nä, men nu känns det bättre, du får köra om det kommer tillbaka.

  Men så dyker loppisskylt nummer tre upp.

  Helt i extas, under det att jag bromsar in något, skriker jag:

  – Såg du, en varg! Vi körde just förbi en varg! Där bakom oss vid den stora tallen som vi just passerade. Det måste varit en varg! Stor som fan! Grå! Såg riktigt blodtörstig ut. Kolla om du kan se vart den tog vägen.

  Innan jag ens hunnit säga hälften av detta, sitter kvinnan i min bil halvt bakåtvänd och spanar mot den tall som jag angett som vargmärke.

  – Var då? Var det den där femtio meter bakom oss?

  Just då passerar vi loppisskylten och jag skriker än en gång till, så att den aktuella kvinnan inte ska få syn på skylten genom bakrutan:

  – En varg till! Därframme!

  Och som genom ett trollslag sitter hon rättvänd.

  – Va? Finns det så många vargar i det här området? Var det inte två hundar du såg?

  Eftersom nästa kurva gör loppisskylten osynlig i backspegeln saktar jag ned ytterligare i det att jag ger henne rätt:

  – Jo, du har nog rätt, det måste ha varit hundar, men de såg jävligt blodtörstiga ut.

  Fem minuter senare njuter jag av hur bilens motor befriande stannar på gårdsplanen utanför vårt hus.

Det där gjorde du bra, tänker jag väldigt tyst, när min hustru och jag går in i huset. Besviket säger hon:

  – Men i morgon kan vi väl fara till någon loppis i alla fall, jag har hört att det ska finnas en bra en bit åt andra hållet.

  – Självklart, svarar jag, och sätter mig framför datorn för att se om det finns några intressanta prylar som erbjuds på Blocket.

  Mæ råkes