En mössa. En grön. En ordinär.
Sitter fast i en gren i ett träd.
Har någon hittat den och satt fast
den i grenen för att den som tappade den, när han eller hon återvänder och
letar efter mössan, snabbt och lätt ska hitta den?
I så fall är det en riktigt bussig
typ som hittat den. En omtänksam människa.
Som inte bara sköter sitt, utan
också tänker på sina medmänniskor. Som om han eller hon tror att världen ska
bli bättre bara alla bjuder till och plockar upp borttappade mössor och sätter
fast dem i grenar i träd. Som om det skulle räcka.
Men hallå, hallå, hallå.
Miljöförstöringen då?
Klimatrapporterna som duggar så tätt att inte det bästa klimatparaplyet räcker
för att hjälpligt skydda sig mot ösregnet av alla dystra miljöprofetior. Kan en
upphittad mössa hjälpa mot det?
Nog för att den som tappade den
slipper köpa en ny och på så vis belasta miljön. Men en sketen mössa, hur stor
miljöpåverkan kan tillverkningen av den ha? Tar man alla tappade mössor i
beaktande kan det göra en hel del. Men nu var det ju bara en enda grön mössa. En
enda. Inte mycket, med tanke på miljön.
Det är klart att den som går före
med gott exempel, kanske kan få den som tappade mössan att inte sluta tro på
mänskligheten, utan i stället börjar hoppas på att det trots allt finns
människor som bryr sig och är beredda att göra en insats för andra.
Något som i sin tur kanske gör att
mösstapparen, eller om det nu är en mösstapparinna, inspireras och börjar göra
samma sak själv. Gå runt bland buskar och träd för att hitta mössor, vantar,
handskar eller vad det nu kan vara, för att sätta upp dem i olika kvistar för
att ägarna ska återfinna dem.
Och andra mösstappare och
handsktapparinnor går och letar och sparkar i den nyfallna snön och tänker att
det nog inte är någon idé, tills de helt plötsligt ser att deras mössa eller
vantar har placerats i en gren för att de ska hitta den eller dem.
Gissa om de blir glada och snart
uppmanar alla sina vänner att följa exemplet.
Det går så långt att de startar en
Facebookgrupp, kallad plaggfinnargruppen, för alla som vill vara med och sätta
upp borttappade plagg i företrädesvis grenar. Gruppen växer sig stor och stark,
antalet medlemmar är snart uppe i femtiotusen.
Så småningom startas även en sajt
för alla uppsatta klädesplagg där den, som tappat sin mössa eller kanske
handske, kan gå in och få reda på den exakta grenen det aktuella klädesplagget
sitter uppsatt i. Och ingen behöver längre köpa nya kläder bara för att han
eller hon tappat dem, utan alla återfår det den tappat.
Men i Indien gråter de,
textilarbetarna, för där har beställningarna till handsk- vant- och
mössfabrikerna minskat betänkligt. Aktieägarna placerar om sitt kapital och
satsar på engångshandskar och engångsmössor för att undvika det för dem
förödande inkomstbortfallet som plaggfinnargruppen åstadkommit.
I Sverige går sedan alla
medlemmarna i plaggfinnargruppen molokna omkring och tänker på den tid då det
fortfarande fanns månggångsmössor och månggångshandskar, som man kunde sätta
upp i grenar till fromma för den som tappat något av dem.
De minns alla mössor de satt upp:
den rödgröna färgglada som det stod Lisa på, den svarta Nike-mössan, den röda Stadium-mössan
med texten ”It’s up to you”.
De minns även de två nästan nya
svarta svinlädershandskarna som de satte upp i var sin gren och som hittades av
en lycklig ägare, som tacksamt fällde en tår över sin anonyme frälsare.
De minns den socialbidragsberoende
mamman som gav till ett glädjetjut när hon i en gren såg sin treåriga dotters
nyinköpta men borttappade röda vänstervante.
De minns den bruna dyra
getskinnshandsken, som en välbetald ortoped i skydd av mörkret klockan två på
morgonen letade och fann uppsatt i en gren, och hur han då skamset såg sig
omkring, snabbt slet ner handsken och halvsprang hem till sin tolvrumsvilla,
för att där absolut inte avslöja för sin fru att han varit ute för att leta
efter något så betydelselöst som en ovanligt bekväm getskinnshandske av dyraste
märke.
Ja, de minns …
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar