"Silentium!" – och världen tystnade

”Silentium!”. Var det första ord som kom ur den unga, vackra mannens mun, där han stod mitt i hopen och försökte göra sig hörd.

  Vad han sedan sade har jag glömt. Och det spelar inte någon roll vad han i övrigt sa. Det räckte för mig med detta ”silentium”, för att ögonblicket för alltid skulle vara hårt inpräntat bland mina ständigt närvarande minnen. De där minnena som utan anledning dyker upp och gör sig påminda utan att man egentligen vill att de ska göra det. Bagateller skulle nog många kalla dem, ögonblick utan betydelse som ändå dröjer sig kvar. Som övervintrande svalor, som sedan länge sedan borde ha följt sina artfränder söder ut till glömskans kontinent.

  Men så flyger de några lovar runt uthus, lador och ägor och syns inte till på någon vecka.

  Man tänker inte på att de ännu finns där ute, förrän de en dag åter ger sig till känna genom att en morgon sitta blick stilla på elledningen utanför ens hus. Som den naturligaste sak i världen. Fast det är mitt i vintern och allting. Och man tänker för vilken gång i ordningen:

  Är den där kvar än. Konstigt.

  Innerst inne vet man att det inte är en slump att den blivit kvar, att det måste bero på att den på något sätt är unik, ovanlig.

  Ett vanligt minne flyttar söderut för att aldrig mera återvända, men ett ovanligt som gjort djupt intryck, det sitter kvar på elledningen hela ens liv.

  ”Silentium!”

  Vad var det som fick ordet att bränna sig fast?

  Ynglingen såg bra ut, och det hade väl kunnat räcka med det, men dessutom hade han mage att påkalla allas uppmärksamhet. Den jäveln, den fräcke fan.

  Hans flickvän gick i min svenskgrupp vid Umeå universitet. Hon var också vacker. Väldigt vacker. Men oåtkomlig. Han stod i vägen. Emellan henne och mig. Hon var den typen av kvinna man respekterar och för sitt liv inte vill ”solka ner” med ett one night stand.

  Nä, henne skulle man behöva, om man nu fick chansen förstås, närma sig med total värdighet. Inte ta i för hårt, inte kyssa för glupskt, inte brutalt lägra …

  Förresten lägra, vad är det jag skriver?

  Det skulle vara fråga om en kosmisk förening, om den nu skulle blivit aktuellt, en kärleksförening mellan två totalt ärliga för evigt älskande, en akt som aldrig någonsin tidigare förekommit bland människorna.

  Det blir komplicerat sådana gånger. Det krävs tid och speciella förberedelser, förberedelser som man, på grund av oerfarenhet, inte känner till.

  Det är ett omöjligt uppdrag.

  För innan alla dessa tankar tänkts, innan all dessa subtila planer gjorts upp och innan man står där utanför hennes dörr med, inte bara tio, utan tjugofem rosa rosor, har hon på krogen redan för tredje gången sedan man först såg henne raggat upp och dragit hem en mer eller mindre suspekt kille, med vilken hon i denna stund idkar avancerat könsumgänge. När du står där utanför med dina rosor! Hur kan han …?

  Efter någon minut har han dessutom, nonchalant rufsig, barfota med gylföppna jeans och öppen skjorta, fräckheten och öppna den dörr som du står framför och fråga efter vad du vill.  Och du säger bara, som det blomsterbud du nu har förvandlats till, att du har en bukett rosor till en kvinna som bor i detta hus.

  Han tar avmätt emot den och undrar lite konfunderad över om det inte följde med något kort, innan han med nöjd och pömsig blick återvänder till, inte sin, utan din(!) gudinna.

  I mitt fall gör man inget försök. Det är sedan länge försent. Man låter henne vara och skänker henne i sina tankar den bästa av världar och framtider en kvinna kan önska sig. Tillsammans med honom.

Han som fick världen att tystna.

  ”Silentium!”

Mæ råkes