De låtsas att inte bry sig. Det är därför slipsknuten är
lite på sned. Den råkade bara bli det, när de i morgonbrådskan, stående över en
filtallrik snabbt knöt slipsen, samtidigt som de svalde den sista skeden innan
de lite stressade klev in i den väntande taxin som tog dem till några av de
mera viktiga jobben i Sverige.
Eller också råkade de kamma luggen åt fel hål, sätta
trettiotusen-Rolexklockan utanpå skjortmanschetten eller ta två olika strumpor
av dem de alltid köper i sina speciella dyrbutiker.
Det är klart att det kan bli lite ”fel” när de skyndsamt
ska bege sig till några av Sveriges viktigaste jobb.
Så här stressig har vi det, vill de signalera. Men det
får vi stå ut med. Var glada för att ni slipper det, ni andra inte så viktiga.
Men vi står ut!
Vi bara råkade hitta några svindyra trasor i klädhögen i
morse, men vilka vi sedan tog på oss, det spelade absolut ingen roll. Och det
där med slipsknuten, ja …
I verkligheten ringde de veckan innan upp sin stylist
som gav dem en lista på vilka olika klädesattribut som de kunde ”slarva med” de
olika arbetsdagarna den kommande veckan. En detalj per dag skulle räcka för att
omgivningen skulle uppfatta dem som supercoola, extravagant ogenomtänkt slarviga
och klädsamt, sprezzaturiska.
Och det var bland annat om modetrenden sprezzatura* som programmet
Stil i P1 handlade om i söndagsmorse.
Jesper Kärrbrink, bland annat känd som Sveriges hittills
yngsta tidningschef, intervjuades i det sammanhanget också om sin stil och han fick
lägga ut texten om vad klädsel kunde signalera: makt, gemenskap, tillhörighet
och så vidare.
Nu var det enligt honom visst läge för samhörighet. Man
skulle klä sig i stil med den organisation man representerade.
Representerade man en sportbutiksfirma kunde en enklare
outfit vara på sin plats, representerade man en bank krävdes lite mera strikt
klädsel och körde man sopor, jobbade på ett bygge eller var städerska, då … nä,
vilken stil som passade dem nämnde han inte.
Kärrbrink och programlederskan vältrade sig i kommentarer
om fin stil och framför allt – rätt stil.
Men det fanns också problem, ett verkligt stort problem.
Problemet hette, och heter fortfarande, Tim Cook, Apples nya chef, som inte
alls verkar vara intresserad av sperzzatura eller någon annan trendigt passande
stil. Och detta var förstås irriterande.
Det lät som om man diskuterade en kaserngård och
soldaternas klädsel.
De flestas uniform var väl okej. Någon hade medvetet,
sprezzaturiskt glömt knäppa översta knappen, någon hade omedvetet slarvat med
skoputsen, någon hade sin stridssele lite på sned, och så vidare. Men alla hade
i alla fall en uniform. Skam vore väl annat.
Men den här slyngeln Tim Cook, han hade inte fattat att
man i Nordkorea, nej, vad skriver jag, i den civiliserade västerländska
maktvärlden ändå bör ha någon hyfs och kolla in vad som gäller, ha någon känsla
för det extravaganta och på sin höjd bryta mot konventionerna på ett planerat
sätt.
Så att alla kan se att man är med i samma modeshow, att
man verkligen och seriöst bryr sig om vad man tar på sig, och framför allt, att
man bryr sig om vad de andra har på sig, så att de andras modemöda verkligen
blir värd något.
Annars kan de känna sig förringade och kränkta. Och hur
kul är det? På en skala?
Tänk att kasta bort pengar på svindyra hippa kläder som
någon i gänget fullkomligt skiter i.
Det blir nog till att sälja Appleaktierna, som en
markering. Fast de kan ju fortsätta upp och då vore det väl synd. Pengar är väl
ändå inte allt, men …
Nu blev det svårt för Kärrbrink och grabbarna. Och
tjejerna i sina lite slarvigt, sprezzaturiskt, knutna sjalar, uj, uj, uj …
* innebär att man
besitter en viss nonchalans för att få det att verka som allt man gör och hur
man klär sig sker med en ogenomtänkt självklarhet, när det i själva fallet är
den raka motsatsen.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar