Om snedögda – och rakögda ...

Gick just in på en japansk hemsida. En av dem som lyssnat på en av mina låtar kommer tydligen från japan. Och jag fattade inte ett dugg.

  En massa kinesiska tecken. Eller var de japanska? Vad är värre? Jag fattade då ingenting. Hur är det ställt i deras huvuden egentligen, när de kan hålla på med alla dessa uråldriga, fåniga tecken? Blir de inte negativt påverkade? Får ont i huvudet, svårt att tänka, sova och så?

  Jag menar, det är ju flera tusen tecken de ska hålla reda på.

  Varför inte göra som vi. Tjugoåtta tecken.

  Mycket lättsammare. Bättre för hjärnan.

  Undviker man sedan Å, Ä och Ö blir det bara tjugofem.

  De kunde till och med använda bilder istället för sina dumma tecken, för som man säger, en bild säger mer än tusen ord.

  Varför skulle de inte kunna ta en bild på när de är ledsna? Då kommer alla i hela världen att förstå att de är ledsna. Och är det flera som är ledsna, eller glada, får alla dessa vara med på bilden. Och sedan ut på Instagram.

  Inga tecken alls att hålla reda på. Sedan när några av dem som var ledsna blir glada, då lägger de ut en bild på dem. Då förstår alla som tittar att några som tidigare var ledsna blivit glada. Det vore väl bättre än att hålla på med en massa skrivtecken som bara de själva förstår.

  Fast det skulle förstås bli många bilder att hålla reda på. Och många historier. Det gäller ju för den som tittar att ha varit med lite tillbaka i tiden, så att den exakt förstår sammanhanget.

  Men man skulle kunna visa stiliserade bilder så att de kunde gälla för alla människor i hela världen i samma situation.

  Ett tecken som såg ut som ett paraply kunde betyda att det regnade. Ett tecken på ett nerfällt dito betydde att det hade regnat. Var det lite uppfällt, betydde det att det fanns risk för regn. Och så vidare.    

  Det skulle bli lite grann som de kinesiska teck …

  Nä, men vänta nu.

  Många tecken skulle det bli och om dessa tecken spred sig över hela världen, skulle vi ju bli snedögda som kineserna och japanerna, för snedögdheten måste väl ändå bero på att de varit tvungna att memorera alla de tusentals tecken som finns i deras skriftspråk. Titta bara på oss västerlänningar.   

  Knappt trettio tecken och vi har ju de mest vanliga ögonen. Vi är, kan man säga, rakögda, och det är väl mycket bättre ­– rak låter väl bättre än sned. Sned låter ju nästan som en defekt. Och vem vill ha defekter?

  Och de från Somalia, Eritrea och Etiopien, som talar amarinja och tigrinja. språk som innehåller fler än 200 skrivtecken, de är ju nästan helt svarta … inte nödvändigtvis tecknen alltså, men människorna, och det är ju uppenbart vad det beror på.

  Färre skrivtecken och de skulle varit mycket mera ljushyade. Och då skulle de inte haft så mycket krig, torka, svält och elände.

  För det har ju inte vi som bara har knappt 30 skrivtecken. Som ni ser, skriftspråk har faktiskt större betydelse än vad man kan tro.

  Mæ råkes