Vem är han? Adrian Nevarez från
Pheonix Arizona?
Vem är hon? Amalya Maayen från
Kalifornien?
Och vem är han Robin Craddock? Också
han från Kalifornien.
Jo, de är tre av mina nya fans.
Nä, jag har inte varit på USA-turné.
Inga välfyllda arenor med hundratusentals vrålande fans, crowd surfing, biffiga
vakter, kravallstaket och trosor, kalsonger och annat smått och gott uppslängt
på scenen.
Man kan få fans ändå.
Till exempel genom att abonnera på
en uppspelningstjänst hos podradioadministratören RadioAirplay.
Det är bara att lägga upp sina
låtar hos dem och sedan läggs de in på en spellista hos någon av de podradiostationer som de administrerar. Man får också bestämma
tillsammans med vilka stora stjärnor man vill att låtarna ska spelas. Om man
anger t ex Madonna och/eller Joe Cocker som ”Artist Targets”(ungefär
artistträffar), kommer ens låtar att spelas före eller efter någon av deras
låtar.
Man får 10 uppspelningar gratis
varje vecka. Tio uppspelningar i världen. Det kan vara en uppspelning i Japan,
en i Dubai, en i Senegal, en i Kanada och så vidare.
Inte mycket.
Det gäller att låten direkt tar tag
i den lyssnandes hjärta för att han eller hon ska klicka på ”fanknappen”, och
att jag då som artist får reda på att den som lyssnat gillar min låt.
Men hur länge kommer det att dröja
tills han eller hon får höra låten igen? Fem år? Tio år? Aldrig?
Fanen kan förstås klicka på min
hemsida och på så sätt få tillgång till låten en gång till.
Men vem ids det?
Vem har tid med det?
Men det finns dock flera
möjligheter.
Man kan betala för att ens låtar
ska spelas upp.
Cashar man in 1.000:- USD (ca 7.400:- SEK)
blir man spelad 50.000 gånger på en månad. Är man mera modest som jag och
betalar 30:- USD ( ca 220:- SEK) får man 1000 spelningar i månaden.
I hela
världen.
Inte mycket det heller.
Vill man att ens låtar ska spelas upp i ett visst
land eller en viss delstat i USA får man betala det dubbla, vilket givetvis
innebär att man får 500 uppspelningar för 30 USD. Men då begränsar man
spridningen av låtarna. Chansen är större att samma person ska höra en Lars
Persa-låt en gång till.
Det är en månad sedan jag började med att lansera
mina låtar i USA. Jag har valt att begränsa mig till Kalifornien. Varför vet
jag inte, men jag har ju varit där några gånger så jag känner till delstaten
lite grand.
Hittills har jag fått 8 fans. Tre av dem nämnde
jag i början av det här inlägget.
Om jag vill veta lite mera om dem, kan jag, om de
är med i Facebook, gå in på deras sida och se vad det är för typer som lyssnat
på någon av mina låtar. Det är ganska intressant.
När jag gör det dyker det upp de mest vackra,
suspekta, väna och ruggiga typer.
Ibland blir jag bestört, som när jag till exempel får
se att en riktig krigshetsare lyssnat på en av mina låtar. Då skulle jag vilja
begränsa lyssnandet ännu mera, så att bara trevliga och personer lika
förträffliga som jag skulle få tillgång till mina låtar.
Men då skulle det ju
inte bli många som lyssnade, eftersom jag tillhör de personer vars trevlighet
och förträfflighet är svår att nå upp till.
Sedan ser jag ibland att jättesnygga och
jättetrevliga kvinnor lyssnat på någon av mina låtar, och då blir jag nästan
kränkt, när jag inser att de inte tryckt på fanknappen. Kanske inte ens haft en
tanke på att göra det!
Som Alma Chamacho Labra från Kalifornien. Varför
gillade hon inte min Who will pick you up tonight, när hon hörde den? Den som
är så bra att den till och med har tagit sig in på 5:e plats på P4-toppen den
här veckan.
Har hon taskig musiksmak? Eller?
Är hon helt körd, a weirdo, bombad, mentalt efterbliven, a wacko, enfaldig,
out of her mind, a crackpot, hjärndöd, a lunatic, pantad, a lamebrain…?
Jag menar, någon måtta får det väl ändå vara på den mentala och
känslomässiga statusen hos lyssnarna!? Nä, sådant får man stå ut med.
Det är tungt att vara artist …
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar