Ta ordet jude. Eller med en
framför, en jude.
Stor skillnad på vilka
associationer ordet kan ge, om man sätter en
framför eller inte.
Sätter man en framför då behöver personen som kallas så inte längre vara
jude, alltså tillhöra den judiska stammen, klanen.
Han är en jude, kan betyda två saker.
Det kan dels betyda att man tillhör
den judiska släkten, dels att man enligt gamla fördomar som finns om judar, är
omåttligt snål och gniden. Man kan ju vara både och förstås. Och vissa är det
säkert. Precis som det finns giriga och snåla svenskar, norrmän o s v.
Men tillägger man riktig före jude då jävlar råder det
ingen tvekan om att man är en omåttligt suspekt person som gemene man ska passa
sig för.
Han är en riktig jude, kan bara tolkas på ett sätt.
Nu är det inte längre intressant om
man är av judiskt ursprung eller inte. Nu är man definierad som omåttligt
gniden och snål. Man kommer inte undan.
Såväl jude som grek, som får
epitetet en riktig jude, har inte
mycket att hämta i umgänget med medmänniskor.
Årtusenden av språkanvändning och
fördomar har inpräntat i folks medvetande att det förhåller sig så. Att judar,
alla judar, är så.
Givetvis är det en lögn. Det är en
fördom som vill misskreditera ett helt folk. Som vill göra livet lättare för den
övriga mänskligheten. Ge dem ”information” om vilka, de själva förstås, som är
de goda, rena, oförvitliga och vilka, alltså judarna, som är de onda, dåliga,
suspekta. För att göra det ännu enklare klumpar man ihop dem.
Men säger man judinna då uppstår inga negativa tankar. Inte heller en judinna ger dåliga vibbar, tvärtom.
Att sätta en framför gör henne bara
mera ärbar. Och uttrycket en riktig
judinna för tankarna till en mycket vacker kvinna med svart långt hår, vackra
anletsdrag, ståtlig, med mörka ögon och ytterst åtråvärd. En pärla för
mänskligheten. En gudinna!
Det är som om tilläggen av en och riktig får diametralt motsatt effekt, jämfört med om man sätter dem
framför ordet jude.
Är det för att judinnorna alltid
levt i skymundan, i skuggan av de manliga judarna, aldrig i sig själva utgjort
något reellt eller påhittat hot mot andra folkgrupper, aldrig gjort anspråk på
att vilja ta mera plats i det sociala rummet, aldrig upplevts som farliga.
Medan de judiska männen, de …
Ordet riktig i samband med
nationalitet verkar osvikligt accentuerar det man vill ha sagt på ett märkligt
sett. Vad sägs om:
En riktig finne, ser du inte
framför dig en kniv och känner du inte en doft av Koskenkorva. Pärkele!
En riktig spanjor, du ser honom
smalhöftad, svartklädd och stramt slå klackarna i golvet i sin dans med señoritan,
som utöver sin böljande klänning är mera diffus. O’le!
En riktig dansk, doft av cigarill,
smak av öl och Gammeldansk, och en riktig danska tillhör väl de mest självständiga
och frigjorda kvinnorna du kan tänka dig
En riktig skotte, säckpipans
klagande och rutig kilt, den skotska kvinnan lyser med sin frånvaro, finns
inte.
En riktig svensk, ser du den
lättsamt klädde ordningsmannen? Och den riktiga svenska kvinnan, vacker, blond
och svårfångad, frigjord.
En riktig människa.
Nu blev det svårt för mig, dig och fördomarna.
Allt blev så komplext, kräver så mycken
tankemöda för att komma rätt.
Men ändå är det väl den riktiga
människan man ska finna någonstans i tillvaron, den som njuter och brottas med alla
sina triumfer och tillkortakommanden, den bortanför fördomarna, den som alla
verkligt bra berättelser handlar om… den äkta.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar