Olika tåg – vissa på väg till slutstationer

På väg. Eller snarare på räls. Eftersom jag åker tåg.

  Genom kvällen.

  Mot huvudstaden. Den med hjärnan.

  Mot Sveriges ansikte mot omvärlden. Det med öronen som hör, det med ögonen som ser.

  Fjollträsk även kallad.

  Är det verkligen där fjollorna bor?

  De där inte riktigt riktiga människorna. Halvmesyrerna.

  De som inte riktigt platsar i vår digitaliserade och i övrigt påstått avancerade värld.

  De som inte förstår hur nätet fungerar.

  Som med nöd och näppe klarar av att ta sig in på Facebook och där gilla bäste kompisens bild på bästa middagen, arbetskamratens bild på någon utsliten solnedgång och den flyktiga bekantas länk till någon krönikörs förnumstiga krönika om alla vardagens vedermödor och hur man undviker dem.   

  Dessutom förstår hur man grattar fem perifera fejanvänner.

  Men resten är ett töcken, en gåta, ett mysterium. Och kommer så att förbli.

  Det brukar ju fungera! Räcker inte det?

  Jo. Man behöver inte ligga i framkant, det går lika bra i baktakt.

  Och Järvsö passeras. Eller rättare sagt. Jag passerar Järvsö tillsammans med ett antal andra tågpassagerare. Lill-Babs är inte ute och vinkar av oss, när tåget efter ett kort uppehåll med ett sus lämnar Järvsö station.

  Jag skulle kunnat skriva stånkar iväg.

  Men då hade det varit under kriget, när tågen drogs av ånglok. När de i ett moln av ånga och med all möda i världen till slut lyckades få upp farten.

  De tyska soldaterna med sina schäfrar som på perrongen såg till att inga judar tog sig friheten att fly till Sverige eller något annat neutralt land och på så sätt slapp dö av cyankalium i något så kallat arbetsläger. ”Arbeit machts frei” som skylten så käckt välkomnade alla dem och alla andra ofrivilliga besökare till lägren.

  Men den ljög. Skylten.

  Ingen kunde arbeta sig fri från de skabbiga lägren. 

  Och nu åker nästan döda överlevande judar runt och berättar om hemskheterna i lägren. Hur de och vi lät utrotningen bara fortsätta, år ut och år in. Miljontals ihjälgasades.

  Men mot slutet av kriget lyckades fångarna i några läger ändå göra uppror och hämnas alla de kamrater och släktingar som blivit till aska i lägrens ugnar.

  Vilken hämnd det måste ha varit.

  Vilken triumf när de till slut med de insmugglade och erövrade vapnen kunde döda sina presumtiva bödlar.

  Jag känner triumfen i varje skott som fäller de uniformsklädda lägervakterna. Triumfen i när de erövrade bajonetterna och egentillverkade knivarna plöjer in i vakternas magar och bröst, får deras blod att ta nya överraskande banor för att slutligen färga den sterila lägermarken röd. Röd av utplånarblod. För en gång skull röd av mördares fascistblod istället för lukten av i ugnar utplånade judiska, romska, homosexuella, kommunistiska planerade och oupplevda framtider.

  Nä, inte bli hatisk nu. Du ska älska din nästa så som dig själv. Du ska hata din nästa så som dig själv.

  Mæ råkes