Alltid måste man välja.
Gäller det inte TV-apparater så
gäller det läkare. Eller hälsocentraler.
TV-apparater kan man ju läsa om på
nätet. Men när det gäller läkare eller hälsocentraler, hur gör man då?
De finns inte listade på Compriser
eller någon annan jämförelsesajt.
Där står det inget om att läkaren Kalle
Andersson har flera överlevande bland sina patienter än läkaren Ulla Eriksson.
Inte heller kan man någonstans läsa om att läkaren Lena Olsson bemöter sina
patienter på ett trevligare sätt än läkaren Ulf Svensson.
Förresten, bemötande, har det någon
betydelse.
Om man nu har drabbats av en svår
sjukdom som kräver en viss behandling, då är man väl bara intresserad av att
man snabbt blir behandlad på ett adekvat sätt. Så att man blir frisk.
Inte tror jag någon som blir det,
gnäller om att den distriktsläkare, som fick det hela att så snabbt som möjligt
hända på rätt sätt, var lite kärv i tonen vid det första och enda mötet. Kanske
hade den haft ett gräl med sin käresta på morgonen så att han eller hon inte
var på humör för att lägga på ett alltför brett leende, när du kom där med din
livsfarliga åkomma.
Nä, det blev bara ett buttert möte
med en läkare som gjorde en riktig bedömning, skrev en remiss till nästa
instans, tog dig i hand innan du gick, satta sig och pustade ut en kort stund,
innan han eller hon hämtade nästa patient. Ett nageltrång, en
urinvägsinfektion, en cancer eller vad det nu kunde vara.
Men du fick din behandling och
överlevde.
Och om du nu inte fick det? Hur kan
du veta det?
Du kanske i stället fick ett
formidabelt bemötande av sköterskor och läkare på en annan vårdcentral du
besökte. Läkaren, Anders Nilsson, log så pass mycket, när du kom in i
undersökningsrummet, att du glömde bort att riktigt beskriva vilka problem du
hade. Du ville inte göra honom ledsen genom att komma dragande med dina små smärtor
och oväsentliga kroppsliga bekymmer. En sådan trevlig läkare ville du väl inte deppa
ner med att påstå att du misstänkte att du drabbats av något allvarligt. Nä,
han, Anders, som nu var så trevlig, ville du ge en present i form av lite
småsmärtor i njurtrakten. Det fick väl räcka. Smärtor som säkert berodde på att
du halkat snett några dagar innan, så att egentligen hade du väl gått till hälsocentralen
helt i onödan, men tyckte han, Anders, myskillen, ändå att du var värd att
kosta på lite Pronaxen, så gärna för dig.
Och för att du blev så överväldigad
av hans mottagande, missade doktor Nilsson, den glada och trevliga, att ta det
mest väsentliga provet och skrev istället ut en burk Pronaxen och skickade hem
dig.
Hem till din käraste, för vem du
sedan kunde skryta om vilken förträfflig hälsocentral du besökt, om vilken
trevlig läkare du träffat och om att du verkligen kunde rekommendera den
hälsocentralen för alla andra.
Och livet gick vidare och du kände
dig genast bättre när du tog de antiinflammatoriska värktabletterna, men i
lönndom utvecklades din svåra sjukdom, och till slut gick det inte längre, utan
du måste än en gång bege dig till samma hälsocentral.
Men den gången fick du inte möta den
trevliga läkaren, doktor Nilsson, utan den stressade och ganska burdusa kvinnliga
stafettläkaren, Maria Bengtsson, som snabbt konstaterade att du måste lida av
en allvarligare åkomma, vilket ledde till att du akut remitterades till nästa
instans.
Där insåg man att denna buttra
Bengtsson hade haft rätt.
Och då fick du vatten på din kvarn,
den kvarn som snurrar runt att det viktigaste när man besöker en hälsocentral
är att man blir vänligt bemött. Det som nyss hänt dig bevisade ju det:
Den trevliga, han med leendet,
friskförklarade ju dig och skrev ut en burk Pronaxen, medan den stressade Maria
Bengtsson upptäckte din livsfarliga sjukdom.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar