Så står jag då där.
Igen.
Framför ett hundratal TV-apparater
av olika märken. Ser dem alla servera samma programsekvens. En kvinna och en man.
Som pratar med varandra och som bägge använder samma miner och gester på samma
sätt och samtidigt på alla skärmarna. Blir nästan vimmelkantig. Försöker
fokusera.
Vilken verkar bäst, har bäst bild? Jag
känner mig maktlös.
Som att stå mitt i en skog av
julgranar med ambitionen att hitta den finaste, rakaste, grönaste, jämnaste, tåligaste
av dem. Den ultimata granen. Och täckta av snö ser de alla likadana ut. Ska jag
skaka av dem snön? Allihop?
Hur länge tar det? Är det så
viktigt? Finns det inte vettigare saker att ägna sin tid åt?
Som att dricka en uppiggande kopp
kaffe, ta en lång rofylld promenad i det frosttyngda och vackra
vinterlandskapet, spela och förlora ett parti schack hos en god vän eller,
varför inte, kyssa en trevlig kvinna.
Bara granen är grön och inte
förväxlas med en tall, får den väl duga.
Men det ju inte bara granen man ska
tänka på, utan också han som bor nästgårds. Den förbannade grannen.
Som varje år inför julen lägger ner
all tid i världen på att hitta världens vackraste gran. Och varje år lyckas
han. Inte undra på att jag slutat bjuda honom och hans familj på adventsmys.
För jag vill inte se honom ställa
sig framför vår gran och slänga ur sig kommentaren:
– Ja, den här duger väl, man har ju
olika syn på sådant här.
Vad då olika syn? Vad då sådant
här? Håll käften och dra för fan! Får jag lust att säga.
Men jag gör inte det utan jag låter
bli att bjuda honom och hans odrägliga familj nästa år.
Och när jag blir inbjuden till
honom är jag opasslig: har jag för mycket viktigt på jobbet att ta igen, ligger
jag nerbäddad i en släng av denguefeber, ska jag planera nästa års världsomsegling.
Hos oss är det inte bara julen som
står för dörren. Förstår du. Lille vän. Börjar du inte bli lite flintis?
Likadant är det med hans TV. Det är
den bästa. Och det är han inte sen att tala om:
Vilka funktioner den har, vilken
superupplösningen och skärpa bilden har, hur han fick tag i den efter att ha
stått och köat i tre timmar en lördagsmorgon utanför Elgigantens senaste
super-rea, där det bara fanns tre, bara tre, exemplar av just den här
super-TV:n.
Han köpte den första. Den första! Triumfens
ögonblick.
Skaffa dig ett liv, för fan, tänkte
jag.
Men inte hjälper det nu när jag
står här inför skogen av TV-apparater och själv ska försöka skaka av dem snön,
för att se vad de egentligen går för: hur gröna de är, hur raka de är, om
grenarna är jämlånga, om toppen är rak och fin.
Tyvärr är det fler variabler att
sätta sig in i när det gäller TV-apparater än när det gäller granar.
Färgen är inget problem. Alla,
nästan undantagslöst, är svarta. Men sedan:
storlek, märke, typ, antal för mig
nödvändiga funktioner. Kan man ansluta den till mobilen, datorn,
Ipaden,
köksfläkten, spisen, mikron, eltandborsten? Har den standby med eller utan
skruv? Är den utrustad med den senaste flurptekniken? Etcetera.
De tiotal tester som jag, innan
besöket på hemelektronikfirman, snabbt kollade igenom, vad sa de egentligen?
Vad rekommenderade de? Vad skulle man se upp eller ner med?
För ett kort ögonblick vill jag
bara skrika rakt ut och springande lämna stället. Alternativt bara på måfå peka
på en modell och hårt grabba tag i en av expediterna och vråla i hans eller
hennes vänstra öra:
– Jag vill ha den där svarta, den
tredje till vänster, längst upp. Se till att någon kör hem den till mig,
installerar den och lämnar kvar en liten kille som osynlig stationerar sig
bakom den, så att jag, om och när jag behöver, kan fråga honom om alla funktioner
och finesser som jag inte begriper mig på . Och nåde dig om jag inte får den
bästa TV:n till det bästa priset.
Men jag gör inte så. Sedan jag
tröttnat på att höra om alla finessers förträfflighet, köper jag en medioker,
mellanbra, inte för dyr TV och tänker:
Nästa gång ska jag köpa den där TV:n,
som jag en gång för alla kan bräcka min om-sig-och-kring-sig-granne med.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar