Kaos är granne med Gud och han är inte hemma

Tänk förr. Man levde i herrans tukt och förmaning.

  Varje söndag häckade människorna i kyrkan där pastor Jansson, eller vilken pastor det nu var, spydde galla över församlingens tillkortakommanden veckan innan:

  det var någon som på sin magraste teg hörts hiskeligt och upprepat svära över att den nyrenoverade plogen gått sönder, det var någon annan som en lördagskväll väckt sina grannar med att brölande sjunga oanständiga sånger, det var ännu någon annan, någon som inte fått komma till på länge, som i hemlighet kraxat lite väl mycket åt en brunstig kråka som sniffat hustaken, det var …

  Och pastor Jansson var inte nådig.

  Han inledde med att förbanna allt levande människokött som överhuvud fick tillbringa denna stund i hans själasörjande famn.

  Sedan gick han över till att i detalj beskriva de hemskheter som på andra sidan graven väntade dessa förtappade och vilsna själar, som setts, hörts, berättats och ryktats om att utföra den gångna veckans förkastliga synder:

  Någon skulle i all evinnerlighet få plocka halvrutten potatis på en oändligt potatisåker,

  någon skulle klädd i alltför vida byxor, utan vare sig svångrem eller hängslen att tillgå, tvingas dansa schottis med fjorton haltande och gastande ungmör,

  någon skulle hängande i sin tunga tvingas upprepa de tyska prepositioner som beroende av omständigheterna kan styra både ackusativ och dativ, någon skulle …

  Och församlingen tog denna uppläxning till sig, skämdes och lovade i slutet av högmässan innerligt och samfällt att inte falla för de otaliga frestelser som de den kommande veckan skulle utsättas för.

  Båda parter lämnade sedan nöjda kyrkan.

  Men knappt hade väl församlingen avlägsnat sig mer än femtio meter från kyrkan, förrän pastor Jansson tyckte sig höra svordomar beblanda sig med det vanliga pratet, tyckte sig höra några i smyg sjunga olämpligt ekivoka skillingtryck, tyckte sig se vissa helt omotiverat snegla åt de brunstiga flygfän som passerad över människohopens huvuden, tyckte sig … vilket fick honom att genast börja skissa på nästkommande söndags straffpredikan.

  Så var det förr.

  Men nu, 2013. 

  Nu fullkomligt dräller det av allehanda pastorer, siare och profeter på framförallt internet. Där finns en aldrig sinande ström av kurser, instruktioner och råd om hur man ska förhålla sig till tillvaron.

  Först har vi yogasvängen:

  honungsyoga för bin, trädyoga för apor och deras nära släktingar, luftyoga inför öppet fönster, tålyoga inför fullbordat faktum, yoga utan att fråga o s v.

  Sedan har vi mindre pretentiösa kurser som kort och gott heter kurser:

  Chi-fjong-kurser för översexuella, står-det-så-går-det-kurser för impotenta, agnkurser där metare lär sig att ägna tid åt att agna rätt, överlevnadskurser som lär metmaskar att slingra sig ur besvärliga situationer, underlevnadskurser för förtryckta, sanskurser för förryckta, kufkurser för vanligt folk som vill sticka ut, motionskurser för vanligt folk som vill sticka ut o s v

  Till sist har vi den överfulla rådlådan:

  om när och hur och i vilket tillstånd man på bästa sätt äter morötter för att undvika ischias, om vilken steglängd som är den mest lämpliga när man gående ska bege sig till en järnaffär för att köpa spik, om hur man inför mötet med drottning Silvia flinar upp sig på lämpligaste sätt, o s v

  Frågorna jag ställer mig då är:

  Hur mycket bättre var det förr?

  Hur mycket förr var det bättre?

  Mæ råkes