Kvinnor, kvinnor, kvinnor.
Vilka möjligheter finns det inte
idag att träffa dem.
På sajter, på jobbet, på krogen, på
stan, på bussen, på båten, på flyget … på, på, på … you name it.
Tänk förr.
Bonden gick där på sin åker med sin
häst. Plöjde fåror i den svarta mullen, samlade ihop nyslaget hö med sin
vändräfsa, körde hem vintertorrt hö från ladorna i en skraltig skrinda… och så
vidare.
Inte fanns det så många möjligheter
att träffa kvinnor då.
Inte kom de av en händelse förbi
och lite vilsna frågade om vilken gate som planet till Malaga skulle avgå
ifrån, eller bekymrade undrade över varför skrivprogrammet fungerade dåligt och
därför ville veta var någon funktion i Word fanns, eller bara för att, frågade
om när nästa buss till Gäddede gick.
Nä, något sådant hände aldrig.
För SAS hade inga avgångar till
Malaga, Microsoft hade varken börjat tillverka datorer eller Officepaket och
Länstrafiken hade inte ens kommit på tanken att upprätta en bussförbindelse till
Gäddede.
Och vad kunde bonden göra åt det?
Inte kunde han, den arme stackaren,
boka ett passagerarplan som tog de resande till Malaga från gate 37, bara för
att någon chick brunett skulle fråga efter just den gaten.
Inte kunde han, den eländiga
stackaren, gå till vedboden och där med hjälp av yxa, såg, huggkubbe och
tankemöda försöka uppfinna och tillverka en dator som fungerade efter digitala
principer, bara för att någon kalaspudding skulle fråga honom om hur en
funktion i Word, som han yxat till samma förmiddag, fungerade.
Och inte kunde han, den plågade och
förtvivlade stackaren, skriva en insändare som förordade eller direkt krävde,
för att inte säga propsade på, att Länstrafiken skulle upprätta en
bussförbindelse till just Gäddede, bara för att han skulle kunna upplysa, en nyfiken
sexbomb, om att bussen dit skulle avgå 15.27.
Nä, han fick lov att streta och
sträva och bara drömma om dessa händelser.
Svettas, titta upp mot himlen och
fantisera om de framtida flygförbindelserna, längta och lyssna efter startljudet
från en Macbook Pro eller andra konkurrerande datortillverkares kraftfulla
datorpaket, spana efter och hoppas på att en buss till Gäddede trots allt en
dag skulle stanna vid hässjan längst uppe vid skogen och därifrån avgå just
15.27.
I övrigt var det bara att slåss med
broms, flugor och mygg och känna hödammet lägga sig i lager på lager i nacken
under skjortkragen, eller känna hur hans sedan veckor otvättade hår förvandlades
till en buske av klöver, timotej och hårtestar.
Det enda fruntimmer som han kunde
hoppas på skulle säga något till honom över huvud taget, var hans illvilliga
hustru, som på sin höjd skulle hota med, att om han inte ökade tempot, så
skulle det inte bli någon kvällsgröt, och att han bara kunde glömma det där med
en svängom i sänghalmen, så länge som han bara orkade fylla tjugosju hässjor
per dag.
Men tiden gick. Staten köpte ut
honom. Han fick några tusen för att lägga ner sitt jordbruk och nu sitter han
där, varje dag på O’hare-flygplatsen i Chicago, och väntar på att det magiska
ska ske:
Att ett grant och rekorderligt
fruntimmer kommer fram till honom och frågar om vilken gate planet till Malaga
avgår ifrån, och eftersom han kollat det sjutton gånger, kan han tvärsäkert
titta henne djupt i ögonen och upplysa om att det avgår från gate 37 och
beräknas vara framme 19.35. Och han upplyser inte bara om det, utan han
erbjuder henne att följa med och bli hennes ciceron i Malaga. Han har nämligen
köpt en biljett och bokat platsen bredvid henne,
När de sedan sitter där på planet
tätt intill varandra avslöjar han att det aldrig avgick någon buss till Gäddede
15.27 från hässjan längst uppe vid skogen.
Och hon förundras och blir genast
förälskad i honom.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar