Balladen om den oborstade herr Höst och den ängsligt vissnande fröken Sommar

Det börjar se lite kyligt ut i sommarbusskuren.

  Den skymningslängtande herr Höst sitter där med sin gitarr och sjunger vulgära frost- och köldsånger, skrålar mörkerberusad och kaxigt om kommande lövröjarfester, medan fröken Sommar, klädd i flagnad blus och vissnande kjol, försynt förflyttat sig längst ut på den nedkylda bänken, för att hoppa på första bästa vårbuss söderut, om Höst blir alltför närgången.

  Men bussens tidtabell är oviss.

  Ena dagen glesa mildavgångar som signalerar att hon kan sitta kvar, kanske slå sig ner i en backe en stund och njuta av markens kvarglömda värme.

  Andra dagen, ordinarie buss förstärkt med ytterligare en för att få plats med allt som vill fly den bistert blåsande nordanvindsorkestern, som är i antågande, ledd av den stolta tamburmajor Köldknäpp,

  Hur länge ska fröken Sommar tordas låta vårbussarna passera utan att ge ett tecken som får någon av dem att stanna och ta henne med?

  Kanske ännu några dagar, kanske någon vecka?

  Herr Höst blir alltmer högljudd, viner sommarslutssånger i busskuren, sliter ner löv och kvistar, kastar dem runt omkring sig. Mörkerberusningen tilltar, han sluddrar om fjolårets lövpraktsparty med de dansande förföriska dimslöjorna nere vid sjön.

  Blir alltmer närgången mot fröken Sommar, som nervöst står och läser den glesnande avgångstabellen.   

  Det blir nog till att ta nästa buss söderut, om hon ska ha någon chans att kunna ta sig oantastad därifrån.

  Herr Höst står och sneglar på henne med sina frosttunga ögon i andra änden av busskuren.  En sådan där grönlövspudding skulle man få på kroken, tänker han.

  Inte för att de skulle passa ihop, men ändå. Har ju prövat några gånger, men så fort han närmat sig henne, har hon avvisat honom med en senkommen brittsommarvärme eller något annat biligt trick.

  Fröken Sommar blir ännu nervösare.

  Måtte han inte komma hit och börja prata om mysiga mörka oktoberkvällar, fräckt frostbelupna landskap eller kristalltunn nattgammal is. Lägga sin kalla novemberarm om hennes juniaxlar … nej, hon måste ta sig härifrån.

  Hon kan inte vänta till sista bussen, för den går inte förrän 12:e september i år.

  Höst svajar vinddrivet fram och tillbaka, sneglar, harklar sig och tar åter fram sin gitarr:

  – En sång till dig, min gröna sköna! utbrister han teatraliskt och stämmer upp i den klassiska: 

”Hösten blåser in i våra kvällar, löv i drivor lägger sig att dö… ”

  Fröken Sommars nervositet tilltar ytterligare, när hon får höra herr Höst öka sin vindstyrka. Hon bara måste ta sig därifrån. Och söderut.

  Snabbt plockar hon fram sin Greenphone och ringer augustitaxi som inom fem minuter lovar att vara där.

  Höst märker inget av detta, han är helt inne i framförandet av sin favoritvisa, och när han så kommer fram till slutraden: ” … och i lunden tystna fåglarne.” upptäcker han till sin besvikelse att fröken   Sommar skyndsamt hoppar in i en taxi för att tidigast om nio månader återvända.

  – Äh, hon var nog inget för mig, mumlar Höst för sig själv. För svår och för vår.

Nä, tacka vet jag svala Oktobra, som jag hade ihop det med några veckor i fjol.  Visst kan sommarbrudarna vara bra, men inte slår de Oktobra, Novembra och de andra frostchicksen.  Kanske träffar jag på Oktobra i år också … avslutar han sin monolog, innan han ostadigt tar sin köldstämda gitarr och överger den för honom alltför lägivande sommarbusskuren.

  Mæ råkes