Pages

torsdag 5 september 2013

Varför Nokia Gustavsson för första gången fick idén om att konstruera en mobil telefon


En kvinna. Trettiofem. Tvåbarnsmor. Nyligen skild. Hon också. Helene.
  Just nu springer hon i femkilometerspåret. Underlag: ömsom grus, ömsom bark. Det går lätt för henne idag. Vaknade ganska pigg, barnen hos pappan.
  Hon har, som man säger i dessa dagar: egentid.
  Mobilen ringer.
  Fan att hon tog den med sig, skulle lämnat den hemma. Men så är det ju det där viktiga, för att inte säga livs- eller dödsviktiga samtalet som alla, även hon, väntar på.
  Om det nu skulle komma just när hon är ute och springer, och hon då inte skulle ha mobilen med sig och … ja, ni förstår.
  Det där samtalet som bara kommer en gång i livet och som om man inte svarar på just då aldrig återkommer. Man vet bara att den som ringer absolut inte kommer att ringa en gång till.
  Det kan förstås vara från Triss. De har med hjälp av slumpen bestämt att de ska ringa upp en person i Sverige och ge den tio miljoner riksdaler, som ett led i en reklamkampanj som ska bevisa, att det där med devisen ”plötsligt händer det” faktiskt kan inträffa. Svarar inte den första på listan, tar man nästa, och så vidare.
  Tänk om man skulle missa ett sådant samtal. Snacka om att ramla i grämelsens grop. Om man nu får reda på att de ringde och att man inte då svarade och på grund av detta missade ­– tio mille!
  Kan de vara så sadistiska i Trissledningen så att de skulle göra något sådant. Bara för att jävlas, och få en att må dåligt i … ja, hur länge skulle man må dåligt om man fick reda på att man missat tio miljoner bara för att man inte svarat på ett speciellt mobilsamtal?
  Men nu missar inte Helene samtalet, för hon har ju mobilen med. Men det är inte från Triss, det är från tioåriga Anna, hennes dotter. Hon vet inte var fotbollskläderna är.
  – Ja, men jag packade ju ner dem, han, din pappa, får väl leta en gång till i väskan, böja ryggen en gång till, kanske ta ur kläderna som ligger överst. Kanske han kan pröva med det. Om han nu har tid förstås. Eller är han upptagen med att se någon viktig repris på någon premier-league-match, som han måste se just nu, eftersom han var ute och drack öl med grabbarna igår när liveversionen gick?!
  – Ja ha, han hittade dem, så bra. Han kunde böja på ryggen. Be honom leta mer än en tredjedels sekund nästa gång gumman. Vi ses på tisdag, ha det så bra.

  Tänk alla viktiga samtal som folk missade förr, före mobiltelefonernas tid.
  Samtal som de fick när de var ute och sprang, plockade högvis med sten på åkern, låg i någon skyttegrav i väntan på nästa anfall, rodde en omöjlig båt över sjön, för hand grävde ett nytt vattenledningsdike, hängde rosa missfärgad tvätt på tvättställningen eller stinna hade somnat på höskullen efter en alltför kraftig middag.
  Miljoner missade samtal. Förgäves hade någon ringt och medan den besviket lade på luren, muttrade den för sig själv:
  – Nä, hä, det passar alltså inte att sitta beredd framför telefonen när just jag ringer. Ja men, då får det vara. Jag tänker inte ringa en gång till. Istället ändrar jag mitt testamente och ger pengarna till moster Beda. Så det så.
  Sedan när testamentet lästes upp. Beda, du, din bror Arne och er syster Lisa och några mera avlägsna släktingar förväntansfulla runt bordet. Advokaten som tar fram det otummade kuvertet med testamentet, öppnar det med sin skrapa och onödigt dyra brevkniv, tar försiktigt fram det med vattensigill stämplade arket, harklar sig, vecklar ut det och läser högtidligt:

  ”Jag Åsa Ellen Gustavsson meddelar idag att min kvarlåtenskap går till den eller de som brytt sig om mig på så vis att den eller de suttit klistrade vid telefonen i väntan på att jag skulle ringa. Den enda som konsekvent levt upp till denna min önskan är min kära moster Beda Bondesson, som aldrig under hela min levnad missat ett enda(!) samtal som jag ringt henne. Så agerar en trogen vän. Hela min kvarlåtenskap: de tjugotusen hektaren skog, de tretton hotellen, skofabriken i Hamburg, de välfyllda bankontona med de nittiosex miljonerna euro och min fjortonåriga hund Motorola, låter jag därför Ebba Bondesson ärva, på det att ni andra ’alltför upptagna’ arvingar ska lära er en läxa som ni säkert sent ska glömma.”

  Man kan förstå att det var i sådana stunder som lottlösa arvingar började fundera på hur en mobil telefon skulle kunna konstrueras, så att inte fatala misstag skulle upprepas.
  Och en av de avlägsna släktingarna i berättelsen var faktiskt stöveltillverkerskan Nokia Gustavsson.

  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar