En kvinna. Trettiofem. Tvåbarnsmor.
Nyligen skild. Hon också. Helene.
Just nu springer hon i
femkilometerspåret. Underlag: ömsom grus, ömsom bark. Det går lätt för henne
idag. Vaknade ganska pigg, barnen hos pappan.
Hon har, som man säger i dessa
dagar: egentid.
Mobilen ringer.
Fan att hon tog den med sig, skulle
lämnat den hemma. Men så är det ju det där viktiga, för att inte säga livs-
eller dödsviktiga samtalet som alla, även hon, väntar på.
Om det nu skulle komma just när hon
är ute och springer, och hon då inte skulle ha mobilen med sig och … ja, ni
förstår.
Det där samtalet som bara kommer en
gång i livet och som om man inte svarar på just då aldrig återkommer. Man vet
bara att den som ringer absolut inte kommer att ringa en gång till.
Det kan förstås vara från Triss. De
har med hjälp av slumpen bestämt att de ska ringa upp en person i Sverige och
ge den tio miljoner riksdaler, som ett led i en reklamkampanj som ska bevisa,
att det där med devisen ”plötsligt händer det” faktiskt kan inträffa. Svarar
inte den första på listan, tar man nästa, och så vidare.
Tänk om man skulle missa ett sådant
samtal. Snacka om att ramla i grämelsens grop. Om man nu får reda på att de
ringde och att man inte då svarade och på grund av detta missade – tio mille!
Kan de vara så sadistiska i
Trissledningen så att de skulle göra något sådant. Bara för att jävlas, och få
en att må dåligt i … ja, hur länge skulle man må dåligt om man fick reda på att
man missat tio miljoner bara för att man inte svarat på ett speciellt
mobilsamtal?
Men nu missar inte Helene samtalet,
för hon har ju mobilen med. Men det är inte från Triss, det är från tioåriga
Anna, hennes dotter. Hon vet inte var fotbollskläderna är.
– Ja, men jag packade ju ner dem,
han, din pappa, får väl leta en gång till i väskan, böja ryggen en gång till,
kanske ta ur kläderna som ligger överst. Kanske han kan pröva med det. Om han
nu har tid förstås. Eller är han upptagen med att se någon viktig repris på någon
premier-league-match, som han måste se just nu, eftersom han var ute och drack
öl med grabbarna igår när liveversionen gick?!
– Ja ha, han hittade dem, så bra.
Han kunde böja på ryggen. Be honom leta mer än en tredjedels sekund nästa gång
gumman. Vi ses på tisdag, ha det så bra.
Tänk alla viktiga samtal som folk
missade förr, före mobiltelefonernas tid.
Samtal som de fick när de var ute
och sprang, plockade högvis med sten på åkern, låg i någon skyttegrav i väntan
på nästa anfall, rodde en omöjlig båt över sjön, för hand grävde ett nytt
vattenledningsdike, hängde rosa missfärgad tvätt på tvättställningen eller stinna
hade somnat på höskullen efter en alltför kraftig middag.
Miljoner missade samtal. Förgäves hade
någon ringt och medan den besviket lade på luren, muttrade den för sig själv:
– Nä, hä, det passar alltså
inte att sitta beredd framför telefonen när just jag ringer. Ja men, då får det
vara. Jag tänker inte ringa en gång till. Istället ändrar jag mitt testamente
och ger pengarna till moster Beda. Så det så.
Sedan när testamentet lästes upp.
Beda, du, din bror Arne och er syster Lisa och några mera avlägsna släktingar
förväntansfulla runt bordet. Advokaten som tar fram det otummade kuvertet med
testamentet, öppnar det med sin skrapa och onödigt dyra brevkniv, tar
försiktigt fram det med vattensigill stämplade arket, harklar sig, vecklar ut
det och läser högtidligt:
”Jag
Åsa Ellen Gustavsson meddelar idag att min kvarlåtenskap går till den eller de
som brytt sig om mig på så vis att den eller de suttit klistrade vid telefonen
i väntan på att jag skulle ringa. Den enda som konsekvent levt upp till denna min
önskan är min kära moster Beda Bondesson, som aldrig under hela min levnad
missat ett enda(!) samtal som jag ringt henne. Så agerar en trogen vän. Hela
min kvarlåtenskap: de tjugotusen hektaren skog, de tretton hotellen,
skofabriken i Hamburg, de välfyllda bankontona med de nittiosex miljonerna euro
och min fjortonåriga hund Motorola, låter jag därför Ebba Bondesson ärva, på
det att ni andra ’alltför upptagna’ arvingar ska lära er en läxa som ni säkert
sent ska glömma.”
Man kan förstå att det var i sådana
stunder som lottlösa arvingar började fundera på hur en mobil telefon skulle
kunna konstrueras, så att inte fatala misstag skulle upprepas.
Och en av de avlägsna släktingarna
i berättelsen var faktiskt stöveltillverkerskan Nokia Gustavsson.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar