För mycke’ för pengarna, de’ va’ Rusta de’

Jag köpte ett svart duschdraperi:

Svart. Jag ville visa att jag var med, i hetluften, inne. Nu skulle det bli min tur. Back in black, som man säger

  Jag hittade det på Rusta. Ni vet: ”Mycke’ för pengarna, de’ e’ Rusta de’!”

  Men hur fel kan det bli?! I det här fallet blev det: ”För mycke’ för pengarna …”, för mycket svart ”… de’ va’ Rusta de!”

  Tänk er själva. Jag går in i duschen, ställer schampo- och tvålflaskan i den lilla metallkorgen, drar för draperiet och:

  Svart!

  En lätt klaustrofobisk känsla infinner sig. Det här ska nog gå bra ändå, tänker jag, det är ju inte mycket jag behöver hålla reda på och allt är inom räckhåll.

 Men så började jag tvivla: Är det verkligen jag som står här? Kan det vara någon annan? Och att jag befinner mig någon annanstans?

  Avlägset hör jag Arja Sajonma nynna: ”Vem är du, vem är jag, levande charader …”

  Men i så fall, vem är det som står här i mörkret … jag har ju för några ögonblick

sedan … ?

  Jag gläntar försiktigt på draperiet och får syn på mig själv i badrumskåpets spegel.

  Alltså: Det är jag som befinner mig i min egen duschhörna bakom ett svart duschdraperi.

Jag drar för draperiet:

  Svart!

  Då känner jag plötsligt någon som trevar utefter min vänstra axel och jag inser förskräckt att jag inte är ensam under draperiet.

  Någon har alltså varit så fräck att han eller hon obemärkt smugit sig in i badrummet och lika obemärkt slunkit in bakom duschdraperiet för att nu tjuvduscha tillsammans med mig.

  Blixtsnabbt drar jag undan draperiet. Nu får det verkligen vara nog! Men bara för att finna mig själv ensam i mitten av duschutrymmet.

  Vem var det? Jag kände ju att det vara någon här, tätt intill mig.

Ju tittar mig noga omkring, kramar ihop draperiet till en smal rulle. I det ska ingen kunna gömma sig. Jag ser att låset i dörren lyser rött.

  Jag drar för draperiet.

  Svart!

  Jag börjar treva efter schampoflaskan, hittar den och klämmer ut en lagom mängd schampo i min högra hand. Jag försöker ställa tillbaka flaskan i korgen men missar och hör en duns från flaskan och ett krasljud från korken när flaskan går i golvet.

  Nåja, jag kan ta upp den sedan, när draperimörkret flytt och lampdagen grytt.

  I med schampot i håret. Det luktar inte som det brukar göra. Schampot luktar tvål och jag inser att jag tagit fel flaska. Men flexibel som jag är, kramar jag ur tvålen ur håret och börjar tvåla in min kropp.

Flexibel, tänker jag. Gilla läget!

  Då upptäcker jag än en gång att jag inte är ensam. Den här gången verkar det definitivt vara en av det motsatta könet som gjort mig sällskap.

  Med intvålade varsamma händer smeker hon min kropp och strax under naveln infinner sig ett välbekant och behagligt tillstånd som har att göra med att en kär kroppsdel börjar expandera.

  Fortsätt, tänker jag. Det jag ibland i min ungdom drömde om, och som jag på vippen upplevt på bioduken, är på väg att hända.

  En japansk geisha – och jag!

  Fortsätt, fortsätt, fortsätt …!

  Men så blir jag lite konfunderad, jag stelnar till och står där helt orörlig. Vem är hon?

  Den sköna geishan har för ett ögonblick också slutat med sin av mig uppskattade aktivitet. Det är helt tyst i duschhörnan bortsett från strilbruset från duschen.

  Jag funderar på om jag kanske skulle säga något, men japanska är inte min starkaste gren. Men så kommer jag ihåg en gammal Harpo-sentens från en av hans 70- eller 80-talslåtar: Woman from Tokyo eller något sådant, och drar försiktigt till med:

  – Sayonara.

  I spänd förväntan lyssnar jag efter ett svar.

  Men det hörs ingenting.

  Men vänta nu, hon kanske inte heter Sayonara? Den som befinner sig tillsammans med mig i det mörklagda duschutrymmet kanske heter något helt annat.

  Jag försöker febrilt komma på något annat japanskt kvinnonamn och till slut drar jag mig till minnes en dänga från 60-talet vars titel var Sukiyaki.

  Men var det namnet på en tjej? Var inte det en risvinssort? Eller ett bilmärke?

  Svetten börjar så smått lacka och en obehagskänsla infinner sig.

  Hennes namn: Nå, hur blir det med det?

  Jag känner en lätt beröring av en hand på ett ställe jag för några ögonblick sedan kände massiva dito.

  – Kawasaki! utbrister jag, men inser inom loppet av en trettitvåondels sekund att jag gjort ett fatalt misstag. Det var ju Sukiyaki jag skulle säga till henne!

  Kawazaki?! Är inte det ett mera maskulint namn? Tänk, tänk, tänk – om det är en honom!

  Desperat sliter jag undan duschdraperiet, halkar ödesdigert på tvålflaskan som ligger under mig, får tag i draperiet och duschstången och två sekunder senare ligger jag på det svarta klinkergolvet invirad i ett svart duschdraperi med en nedsliten duschstång över mig

  Jag tittar mig förvirrad omkring.

  Kawazaki, eller Sukiyaki är borta. Var tog hon – eller hemska tanke – han vägen?

  I sopcontainern för restavfall följande morgon hittar sopkörarna ett stycke avbruten duschstång med medföljande svart duschdraperi.

  Själv sitter jag och söker på Eniro efter ett studieförbund som kan erbjuda en billig kurs i vardagsjapanska.

  Mæ råkes