Trygga truck tretton

Ibland känns livet så där tomt. Och innehållslöst. Det är något som fattas, men man vet inte vad.

  Kan det vara en god middag? En starköl? En kvinna? Eller kanske en Lamborghini? Man vet liksom inte vad man ska fylla det där svarta hålet med.

Inte heller kan man konstatera hur djup eller hur stort hålet gapar.

  Räcker det kanske med en sketen 92:as Toyota Corolla? Varför då överdriva med en Lamborghini.

  Kanske räcker det med en par starköl och vips svämmar hålet över.

  Ska man ta risken och fylla det med en kvinna.

  Kvinnan kanske kommer att börja regera hålet och fylla varje tum av det med rödvinssnack, tjat om hur solbrännan håller på att försvinna och utläggningar om den där nya blusen som hon vill köpa på HM. Då är det inte bara hålet som fylls utan även ens öron och tankeutrymme. Och då blir det ju bara för mycket.

  Tillbaka till starkölen. De kanske kan funka.

  Men dagen efter, när man vaknar, då brukar de vara borta. De är liksom inte mycket att lita på. 

  Likadant med middagen. Till slut är man hungrig igen. 

  Nej, man måste hitta något beständigt! Som en Lamborghini. Men den kommer väl också att rosta sönder!?

  Jag har en kompis som fick uppleva den där tomhetskänslan extra starkt en dag när han kom till sitt jobb.

  Hans flickvän hade gjort slut och liksom fått honom att glänta lite grand på det där svarta hålet, men det som öppnade avgrunden totalt, var det som mötte honom när han kom till sitt jobb.

 Han är truckförare. Varje dag går han till sitt jobb, hämtar truck nummer tretton och börjar lasta de varor han är anställd att lasta.

  Men den här ödesdigra dagen, då hans före detta tjej, som sagt, redan fått honom att glänta på det svarta hålet, öppnade hans truck definitivt det på vid gavel genom att vara,

just det:

  Försvunnen!

  Han förstod det inte riktigt förrän han stod och glodde in i det tomma strömuttaget där hans truck lojalt och utan gny alltid brukade stå och ladda upp sig över natten.

  Marken, eller snarare betonggolvet, rämnade under honom. Allting svajade. Han kände magen protestera och han var nära att vomera. Alltså spy.

  Krampaktigt fattade han tag i truck nummer tolv som stod strax bredvid och lyckades efter en halv minut trots allt återfå fattningen.

  Förresten. Truck nummer tolv?!

  När han upptäckte vad, eller kanske är det rättare att kalla den: vem(!), han sökt stöd hos, alltså truck nummer tolv, blev han åter spyfärdig.

  Hur kunde han, tänkte han då, söka tröst hos truck nummer tolv, när hans trofaste vän, truck nummer tretton, skymfligen, det måste varit så, blivit kidnappad och bortförd, för att kanske aldrig mer, hemska tanke, återvända?

  Desperat borstade han av sig det eventuella damm som besudlat honom och vars ursprung varit truck nummer tolvs. Springande begav han sig sedan iväg till sin närmaste chef, som helt kallsinnigt upplyste honom om att hans truck nummer tretton var på service och skulle återkomma följande dag. Fram till dess fick han lov att nöja sig med truck nummer tolv, som ju ändå ingen använde.

  Tårarna var nära. Inte nog med att hans käraste ägodel var förlupen. Ersättningsobjektet, substitutet, surrogatet var truck nummer tolv, det fordon som han helt oförskyllt i ren förvirring nedlåtit sig att inleda en, om än tillfällig, relation med. Skulle han alltså bli tvungen att återuppta kontakten med detta misshagliga objekt, stålsätta sig och under åtta långa timmar gruveligen och falskeligen bedra sin trogne, tillgivna och hängivna truck nummer tretton?

  – Kan jag inte få ta någon annan truck, stammade min vän, som förresten går under namnet Tage,  Truck tolv verkar inte må bra, jag menar, det verkar vara något fel på honom, jag menar, den.

  – Va? spottade förmannen ur sig, Vi servade ju den igår, just för såna här tillfällen. Den ska ju va en reservtruck om någon av de andra ska servas eller lagas. Vad menar du? Vad skulle det vara för fel på den?

  – Jag tyckte att den luktade … försökte min vän.

  – Va’då luktade? Är du inte nykter eller?

  – Jo, men … okej, det blir nog bra med truck to …  det tog emot att uttala det förhatliga numret , jag tar väl den då.

  Sakta lommade han ut från förmanskuren och iväg mot truck t … här gällde det att stålsätta sig.

  Väl framme satte han sig på en överbliven palltrave en bit från truckladdningsplatsen

och började trevande känna på overallens fickor, som om han letade efter något. Han kom till bröstfickan … Fan! Inte det också!

  Ilsket blängde han för ett kort ögonblick bort mot truck nummer tolv.

  Nä, nä, nä tro inte att du ska få mig att börja om med rökningen nu också, där går gränsen!

  Han la lugnt ner händerna i sitt knä och tog ett djupt andetag. Sedan reste han sig så makligt han kunde och gick nonchalant fram till truck nummer tolv. Här gällde det att ändra attityd.

  Vad är det här för medioker truck då? tänkte han likgiltigt i och med att han lite vårdslöst drog ur laddningskabeln till trucken. Sedan mumlade han lite slappt:

  – Okej, du får väl duga för idag då, och lite högre, det är ju bara för idag, medan han sarkastiskt och hånfullt tänkte: tro för fan inget annat, din lilla truckdjävel!

  Och så förflöt dagen:

  Tage, hela tiden totalt likgiltig.

  Som om truck nummer tolv vore den mest vardagliga och ointressanta truck i världen.

  Som om truck nummer tolv, även om den målades chockrosa och utrustades med blinkande sirener och ett ständigt tjutande bilinbrottslarm, aldrig skulle få en enda människa att ens höja på ett av sina ögonbryn.

  Som om truck nummer tolv, vad än den hittade på, aldrig någonsin skulle kunna få ens en sketen notis i den mest bespottade och nedläggningshotade lokalblaska som gavs ut.

  När Tage sedan skulle ställa tillbaka den nu mer så bekanta trucken, låtsades han nästan hålla på att glömma att sätta i laddningskabeln, innan han utan att så mycket som att skänka den en trettitvåondels blick skyndade hem för att invänta nästa stora dag:

  Dagen T.

  Den dag då han åter skulle få bestiga trygga truck nummer tretton.

  Tänk bara känslan av att se truck nummer tolv moloket stå okörd hela dagen medan han i eufori, sprudlande av klassisk truckglädje, sjungande sånger om truckparadiset, körde omkring i sin trygga truck tretton.

  Snacka om att fylla ett svart hål!

  Och det var ju det som var meningen med det hela.

  Mæ råkes