Ett liv i presens particip, i ett ständigt pågående, i ett oändligt nu

Alltid samma. Varje år.

  Vårsolen. Snön smälter. Fåglarna kommer tillbaka. Grönskan. Ljuset återvänder. Sommarsolståndet.  

Denna förväntan, händelsen och sedan besvikelsen. Jaså, blev det inte mera.

  Men vad skulle det ha kunnat bli?

  Nog hade jag hoppats. Det gör jag varje år.

  Att det för en gång skull bara skulle fortsätta att bli ljusare, tills natten varit utplånad och dagen evig. Så att man slapp lägga sig. Eller kunde lägga sig när som helst. Kliva upp klockan ett på natten och ändå tycka att det var dags att kliva upp. Medan grannen klev upp sent på eftermiddagen.

Bara dagen, den eviga, skulle finnas. Evigheten.

  När skulle folk gå till jobbet? Vi börjar idag. Vad då idag? Allting skulle bara vara idag. Men vilken dag? Jo – idag

  Hur vi än tittade på klockan skulle vi inte kunna få besked. Klockan tre skulle inte innebära någonting: Vad då, klockan tre? Allt skulle ske mitt på dagen.

  Och när skulle man dricka midsommarsnapsen? När skulle man maja och resa midsommarstången? När skulle de små grodorna dansa?

  Ingen skulle prata om att i morgon, då ska jag … eller minnas igår, då jag …

  En värld utan framtid eller förflutet. Allt skulle vara ett enda långt ögonblick. Av presens particip, av det ständigt pågående, av nu:

  Av midsommarsnapsdrickande, midsommarstångsmajande, midsommarstångsresande, midsommargroddansande, fart- och nykterhetskontrollerande, arresterande, domstolsförhandlande, häktande, dömande, socialomhändertagande, fängslande, anstaltssittande, frisläppande …

Ingen skulle fråga någon om hur gammal den eller den var. Ingen skulle bli äldre än en del av en dag.

  ”Fånga dagen”. Det vore omöjligt. Man skulle kunna börja fånga den när som helst

men – man skulle aldrig bli klar. Varje förnumstig och så kallad vis tänkare som påstod att ”fånga dagen” vore höjden av klokskap skulle bli utskrattad.

  Och tänk om chefen missnöjd kom in och ryade om att:

  – Idag måste alla vara beredda på att jobba över, vi ligger lite efter enligt produktionsplanen.

Vilka stön bland personalen skulle inte det utlösa.

  Men då skulle chefen tröstande säga:

  – Det är bara idag och om alla bjuder till så lovar jag att det inte ska hända igen och att vi ska bjuda på tårta i morgon; en så kallad vinna-vinna-situation: ni bjuder till och vi bjuder på tårta. Ha, ha, ha, nu fick jag till det, va?! 

  Ännu flera stön.

  Och ingen skulle kunna bli dagvill? En enda dag är väl ändå inte så svår att hålla reda på. Om någon kom in till psykiatern och började svamla om att den inte visste vilken dag det var, skulle han eller hon kanske säga:

  – Det här låter allvarligt. Att du inte förstår att det är idag, utan tror att det skulle kunna vara någon annan dag. När började du uppleva att det fanns flera dagar?

Jaså i dag, men mera exakt. För en stund sedan? Ja, men då var det ju idag. Då tror jag inte du befinner dig i något svårare psykisk tillstånd. Du förstår att idag är idag.

  Och alla brott. Vi vilken tidpunkt inträffade brottet? Hasse Aros ”Efterlyst” skulle läggas ner.

  Dagens Nyheter skulle inte kunna ges ut.  Fast kanske om den döptes om till Dagens Nuheter. Men hur skulle man kunna hålla reda på vilket nu just det nummer man läste handlade om? Var det ett nyssnu eller ett-för-länge-sedan-nu? Och när satte man deadline?

  Ja, jag vet vad ni tänker. Om dagarna upphörde skulle någon, kanske regering och/eller riksdag, slå fast olika tidpunkter, som alla fick lov att rätta sig efter.

  Men skulle någon bry sig?

  Mæ råkes