Satt där, jag och en kvinnlig
bekant, på den lilla glassbaren i ett gathörn i Aqaba, Jordanien.
Tänkte på de kolsvarta niqabklädda
kvinnorna på stranden, de lite elegant lätt klädda mustaschprydda männen, de ständigt
skjutserbjudande taxichaufförerna i sina gröna Huyndai-bilar, de långväga snart
taxilurade turisterna på väg till ruinerna vid Petra, fejkbeduinerna i Wadi Rum,
de enstaka kamelerna för turistritt, moskéernas högtalarförstärkta böneutrop,
alla konstbevattnade växter, som inte skulle växa utan just konstbevattning.
Barägaren, med flickvän i
Gustavsberg, hade skött baren i tretton år. Det gick bra. Han nämnde något som
fick mig tro att han mer eller mindre blivit headhuntad för att sköta baren.
Den tidigare föreståndaren hade inte skött sig, och …
Jag förstod inte riktigt svårigheterna
med att sälja några glassorter, kaffe, te och andra drycker.
Headhuntad?
Kanske krävdes det speciella
egenskaper för att få baren att generera större vinster? Kaffet måste i alla
fall generera bra vinst: femton svenska för en kopp. Och det trots att han hade
en flickvän i Gustavberg och det faktum att vi inte var långt därifrån.
Det kanske var det som var tricket: att kunna ta bra betalt av turister utan att vare sig pruta eller skämmas.
En niqabklädd kvinna kom in för att
köpa en glass. Hon lyfte på ansiktsdelens nedre del för att testa några
smaker. Jo, hon verkade nöjd och
pekade på två smaker. Han gjorde i ordning glassen och räckte över den. Sedan
ville hon ha någonting som han var tvungen att hämta i ett litet utrymme bakom
kassan.
Mitt kvinnliga sällskap och jag
betraktade folklivet: männen, kvinnorna, bilarna som passerad strax utanför den
mot gatan öppna baren.
Vi pratade om aqabaisk kultur: inga
teatersalonger, inga biografer, alkoholfria restauranger, en med
alkoholservering, några ytterst nedlåtande och nonchalanta spritbutiksägare, lite
överviktiga, halvt liggande, vattenpipsrökande män och kvinnor – och moskéer.
Som verkade vara stadens verkliga
kulturcentrum. Ett ställe man samlades i och runt för att samtala, diskutera
och umgås. Hela familjerna. På något sätt avundsvärda. Som gamla Folkets Hus,
med studiecirklar, politiska möten och vad det nu kunde vara. Något som höll
samman. Något beständigt. Något som skänkte tröst och hopp.
Barägaren återvände från sitt
tillhåll bakom baren utropande:
– Var tog hon vägen?
Vi hann inte svara förrän han med
stormsteg lämnade baren och tog upp jakten på den niqabklädda kvinnan.
Förvånade satt vi där.
Hade hon inte betalat sin glass? Var
det vanligt? Borde inte de niqabklädda vara mera moraliska än så? Var inte
deras utstyrsel ett bevis på en högre form av fromhet?
Men så kom det för mig: en
irländsk, eller var det en amerikansk, eller var det en tysk, katolsk
pedofilpräst, som under årtionden förgripit sig på hundratals korgossar.
Ja, just det. Skenet bedrar. De
skenheliga bedrar.
De också.
Men mina fördomar. Hur lättlurad är
inte människan. I alla fall jag. Man läser in så mycket i det man ser.
Inte undra på att ärliga trollkonstnärer
kan komma undan med ett och annat, när så många oärliga kan.
Glassbarsägaren kom tillbaka. Jag
frågade hur det gått och vad hon sagt.
Han hade hunnit ikapp henne, hon
hade sagt att hon glömt betala, men sedan hade han fått betalt.
– Jag gillar inte när de klär sig
så att man inte kan känna igen hur de ser ut, sa han missnöjt.
– Brukar det hända ofta? frågade
jag.
– Nä, det var första gången, men de
borde i alla fall inte få klä sig så där.
Hur ska en ärlig människa få klä
sig, tänkte jag, i det vi lämnade glassbaren och dess ägare.
Och vem av alla
ska bestämma människornas klädsel?
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar