En bil. Vilken färg? Röd. Ensam på
en stor parkering. En dörr står öppen. Vilken dörr? Vänstra framdörren.
Två ord och allt börjar.
Associationerna: Till alla bilar
man sett. Speciellt röda. Har jag inte varit med om det här förut? Fanns det
inte en film som hette ”Den röda bilen”? Eller hette den ”Den gula bilen?”
Minnena: Vi hade aldrig någon bil
när jag växte upp. Vi var fattiga. Hade inte råd. Bilen påminner mig om våra
knappa omständigheter. Om bristen på bil. Om alla andra som hade bil. Körde
bara förbi som om det vore den enklaste sak i världen, att äga en bil.
Den röda bilen på parkeringen ser
så övergiven ut. En enda bil på en stor parkering.
Är det inte någon som kan gå fram
till den och åtminstone stänga dörren?
Du, där, som tar din morgonpromenad
med hunden i ena hörnet av parkeringen. Skulle inte du kunna?
Ja, men gå inte bara. Självupptagna
jävel. Om jag vore där skulle jag …
Ja, du vänder dig om och tittar
igen. Du undrar precis som jag om varför den står där med öppen dörr.
Du tänker det.
Ja, men då borde du väl gå fram
till bilen. Han kanske inte är död, han kanske bara är skadad. Du kan rädda en
medmänniska.
Vill du inte göra det? Inte ditt
ansvar? Finns det någon annan i närheten som kan ta det ansvaret? Och hunden
vill ha mat. Ja, annars kanske den svälter ihjäl? Eller? Du väljer mellan
hundens hunger och den eventuellt skadade mannen. Ja, men det kan vara en
kvinna.
Nu blev du intresserad, va?
Du som bott ensam i tre år sedan
din fru dog i hudcancer.
Om du räddar kvinnan kanske det
leder till en ny trevlig bekantskap, ett nytt förhållande, prassel i
sänghalmen, Turkietresor till solen, färggranna paraplydrinkar.
Om hon inte sitter skadad i bilen?
Ja, men desto bättre. Att dra med en skadad kvinna till Turkiet är inte det
lättaste. Bättre då att hon är i form. Och snygg. Hon kanske är världens
pingla.
Ja, du brukar, brukade, ju använda
det uttrycket, när det begav sig. Det ringde så skönt i dina öron. Ingen risk
för tinnitus.
Ändå har du lite tinnitus. Erkänn.
Jaha, du märker det bara på
morgnarna, när du just vaknat, en liten dissonans långt därinne. Men efter en
kopp kaffe har du glömt att den finns. Dagens första kopp, som du inte kan vara
utan. För då kommer huvudvärken.
Men tänk nu om du skulle googla på
bilnumret, ringa ägaren, jag menar, den vackra ägarinnan, tala om för henne att
du funnit hennes bil, att dörren stod öppen, att du stängde den, att du väntar
tills hon kommer och hämtar sin bil.
Tänk vilka tacksamma ögon, och
vackra, som skulle möta dig, när hon lite orolig hoppade ur taxin som hon tagit
för att återta, nä, hämta, sin bil.
Hon skulle le mot dig och berätta
att hon inget märkt, men sedan när du ringde, gick hon till fönstret och såg att
hennes parkeringsplats var tom och då förstod hon, och nu står hon där
lycksaligt framför dig och funderar på om du skulle vara ett trevligt sällskap
på en solsemester i Turkiet.
Din lyckliga framtid finns i den
röda bilen.
Men vad händer.
Nu kommer en taxi, en kvinna hoppar
ur och börjar prata med en man i din ålder, som också är ute och rastar sin
hund, en man som du inte lagt märke till, eftersom du stått i dina tankar och
drömt om den fantastiska kvinnan.
Och du ser, trots det långa
avståndet, den fantastiska kvinnan, hennes tacksamhet, hur hon kramar om mannen
och du förstår att hon just i detta ögonblick viskar i hans vänstra öra:
– Res med mig till Turkiet.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar