Fem räddar en alkoholist

– Nä, jag är alkoholist. Punkt.

  Vad svarar man på ett sådant uttalande, där man står med en cigarrett i ena handen och en öl i den andra på en uteservering utanför en pub vid elvatiden en fredagskväll?

  Jag börjar med ett:

  – Jaså … men sedan blir det svårt med nästa ord … så kommer det:

  – Hur vet du det?

  Vilken fråga? Hur vet du det. Är jag dum eller? Men jag vill liksom förvissa sig om att jag hört rätt, att jag inte missuppfattat något.

  – Du skulle se mig på morgnarna, och han illustrerar med att överdrivet skaka på händerna…

  – Oh fan, men … jag söker efter flera ord, frågor eller vad som helst som kan bryta den förvirring jag känner.

  – Förut brukade jag inte säga något, men nu säger jag alltid som det är. Det har jag lärt mig, det är inget att hymla om.

  – Men du ser ju inte alls ut som om du skulle ha alkoholproblem, svarar jag lite optimistiskt.

Som om det skulle kunna få honom att ta tillbaka det han sagt och slå på ett leende i det han säger att han bara lurats.

  Och han ser inte alls så där rödbrusig ut i ansiktet som många med alkoholproblem gör, lägg till en vattnig, vädjande, orolig blick, kläderna som på en fågelskrämma och några dagars skäggstubb och du har konceptet klart.

  Nä, det är nästan tvärtom: nyklippt, nyrakad, stadig blick och med en tvärsäker analys av läget.

  – Nä, jag vet, men så är det.

  – Hur har du blivit det då? frågan, som är lika befängd som den första, kommer sedan jag tagit in att han nog är det han säger.

  – Jag började redan i tioårsåldern, med öl och sedan blev det sprit. Jag har supit hårt sedan jag var tio.

  Ska jag gräva mer?

  Nä, jag vill inget veta: höra om suparna som farsan bjöd på, mamman som försvann med farsans bästa kompis, systern som började med heroin. Eller vad det nu kunde vara.

De finns inget som skulle göra att jag förstår orsaken till hans alkoholism bättre eller sämre. Jag vill inte ha den kniven i min mage. Bara tanken på hans bakgrund bränner till i mellangärdet.

  För en stund blir jag tyst. Vet inte vad jag ska säga. Tänker på alla förnumstiga råd jag skulle kunna ge honom:

  ”Men du måste ta tag i det, förstå att … tänka på att … så här kan du inte fortsätta och … rycka upp dig!” eller andra fraser som skulle passa perfekt i en Enid Blytonsk ”Fem räddar en alkoholist”.

  Jag vet att han redan hört alla råd som finns att ge. Att han avvisat alla råd han fått. Det finns absolut inget att säga. Att komma med något råd vore lika befängt som att ge en cancersjuk rådet att bli frisk:

  ”Ja, men kom igen nu, inte fan kan du gå omkring och vara sjuk heller, det måste du väl förstå, det är väl jävligt onödigt att gå omkring så där.”

  Istället säger jag:

  – Jag förstår att du fått alla råd som finns att få. Och jag förstår att du inte vill sluta. Att du trots allt klarar ditt jobb varje dag. Kan hålla dig nykter då, men drar på så fort du kommer hem.

  – Ja, säger han, jag har varit på torken, på behandling, kan alla råd som man kan tänkas ge och – jag vill inte sluta. Vad skulle jag göra istället?

  Ja, hur umgås man utan alkohol?

  Att välja bort den är att isolera sig från de vanliga människorna, från ”Andersson och Pettersson och Lundström och … ”. 

  Och trots att den tid är över när det gick ”… så bra” för honom som för dem i visan, och trots att skrattet: ” för ha, ha, ha … ”som frasen inleds med, sedan länge fastnat i halsen, och trots att han dagen efter darrar mer än en väl tilltagen asplund, kan han inte förmå sig till att avstå att varje kväll krypa in i den befriande alkoholen.

  – Ja, men …

  Senare på kvällen dyker han upp vid bardisken inne i puben. Jag försöker säga något, men han svarar knappt, han beställer målmedvetet en ny öl och skriver några sidor till i sin dystopiska roman.