Vem uppfann västan? Vem kunde vara
så dum? Förstod inte den att västan skulle vara till förtret för alla människor
och hela mänskligheten. Speciellt den mänsklighet som bor i Jämtland.
Okej för ostlig, sunnan och nordan.
Ostlig finns nästan inte, och om
den finns kommer den med ryssvärmen. Det kan bli lite för mycket av den vid
enstaka tillfällen. Men tänk att få sitta under mörka trettiominusgradiga vintereftermiddagar
och värma sig i minnen av tillfälligt importerad Moskvasommar. Vem vill inte
det?
Sedan har vi sunnan.
Med all sin milda medelhavsvärme
som ofta spätts på med Saharas siroccovindar. Så välkommen när än den kommer. Och
så sällsynt. Besöker oss bara några dagar per sommar. Har svårt för att bli
tjatig.
Tyvärr.
Den tredje, nordan. Ingen tvekan om vad
den vill – och kan.
Den jagar varje jämte till
vintergarderoben för att leta fram rejäla strumpor, grova skor och senast
inköpta fleecetröja.
Den får dem dessutom att försäkra
sig om att långkalsongerna från i fjol ligger nära till hands. Om de mot förmodan
inte hittas, får den dem att skyndsamt bege sig till närmaste sportbutik för
att där inhandla, inte bara ett, utan tre par ullfrottékalsonger.
Nordan leker aldrig förstrött tafatt
med dem han besöker.
Men så har vi den bedrägliga och
lömska västan. Som hela tiden låtsas låtsas.
Rufsar till håret lite lätt. Smeker
nonchalant nyligen brunbrända sommarkinder. Lättar tankspritt på några nyligen inköpta,
halvt öppna försommarjackor. Spjärnar lite prövande emot cyklister på väg
uppför den inte alltför branta hemfärdsbacken.
Men sedan. Utan pardon. Som om den
ville säga:
– Nä, nu är det slut på nedvärmningen, och leken.
Med kraft och oanad kyla tränger den
sig in mot skallbenet och får den överraskade att förbanna sig själv för att
han eller hon inte tog med sig åtminstone en tunn mössa innan färden påbörjades.
Hämtar sedan mer vindar och styrka,
som får de solbrända att på några sekunder bli till huttrande albinos, vars
hjärnor fylls av tankar på att så fort som möjligt ringa en flyttfirma som så
smidigt som möjligt tar dem så långt som möjligt från det landskap de godtroget
bestämt sig för att bo i så länge som möjligt.
Tränger sig sedan vidare in under
eventuella skjortor, tröjor, blusar eller vad som döljs under de halvt öppna
jackorna.
Kastar ner några regnstänk, innan
den ironiskt blåser sönder de eventuella paraplyn som då fälls upp.
Vräker sig slutligen målmedvetet
mot de cyklister som fortfarande tjurigt gett sig fan på att cykla hela backen
hem. Får dem att vingla till, för ett ögonblick med ett outgrundligt
ansiktsuttryck stanna stående på tramporna, med ena benet slå i styret och tillsammans
med en svordom dråsa i backen. Skrattar åt jämtarnas maktlöshet:
– Ha, ha, ha! Lättlurade! Igen! Välkommen
till Västanfesten! Igen! Lättlurade! Ha, ha, ha!
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar