Den spanska flugan är tillbaka.
I flera år har den legat och trynat
under en taklist. Vägrat komma fram. Bara såsat på. Varit en riktig slöhög.
Eller som man säger i Spanien: un montón embotado
Bra eller dåligt? Vet inte.
Sist den kom dragande med sina
text- grammatik- och övningsböcker, var det första gången den besökte mig och
då fick den hållas i ett år. Sedan gav jag upp. Bad den vola y va (flyga och fara). Nu hade jag fått viktigare saker att
hålla på med, än att försöka lära mig sextiosju, eller hur många det nu är, spanska
verbformer.
Dessa var väl också en av
grundorsakerna till att jag började tvivla på att jag över huvud taget en dag
skulle kunna gå omkring på Madrids gator under det att jag ur minnet på
läspande spanska deklamerade en passage ur Cervantes, Don Quijote.
Nä, det fick räcka med: Una cerveza, por favor! (En öl, tack!)och Ahora, vamos a al playa! (Nu går vi
till stranden!) De replikerna utgör ju ändå grunden för ett ganska avancerat språkligt
och kulturellt utbyte med den spanska lokalbefolkningen.
Förresten, varför har spanjorerna
kommit på alla dessa verbformer? Kunde de inte gjort som vi? Varit lite calle de astuto(gatsmarta)?
Nä, när de väl kom igång med hur de
skulle uttrycka nu- då- och framtid fanns det ingen hejd på deras uppfinningsrikedom.
Jag kan garantera att den som nu
föreslog alla dessa verbformer, säkert tyckte att spanjorerna en gång för alla,
skulle sätta alla andra talande människor på plats genom att göra det omöjligt
att lära sig deras språk:
–
Få se nu hur vi ska kunna krångla till konditionalis och preteritum på svårast
möjliga sätt? kan jag höra henne, för det var en kvinna vid namn Rosa,
säga, när den spanska språkkommittén i tidens begynnelse i hemlighet satt där,
i skenet av ett nästan utbrunnet ljus i en liten sketen stuga i närheten av
Sevilla, och drog upp riktlinjerna för hur världens mest krångliga språk skulle
konstrueras.
Denna Rosa var för övrigt en
avlägsen släkting till den världsberömde spanske målaren Miró, som i sin tur inte
alls var släkt med någon i det spanska kungahuset.
Men, trots detta, är den
spanska flugan tillbaka i mitt hem, i mitt liv.
Helt plötsligt kom den alltså fram
under taklisten i mitt sovrum, skakade yrvaket på sig och pekade uppfordrande
på påsen med alla mina spanska språkböcker och kommenderade:
– Habla español, señor!(Prata spanska, min
herre!)
– Por qué … (Varför …) försökte
jag, men sedan kom jag på att jag inte kunde fortsätta frasen på spanska och
därmed var jag mer eller mindre fast.
Fan! Kan jag så lite spanska efter
ett års spanskstudier? tänkte jag. Jag
skämdes. Flugan också. Kanske?
Men sedan tänkte jag att: Nu
diablos (djävlar) ska här bli spanskstudier … jag ska visa den där flugo del mallo (mallflugan) att un reloj del plano (en urjämte), med
fötterna i det jämtländska språket, som står upp till knätofsarna i den jämtska
och svenska kulturmyllan visst kan och vill lära sig världens svåraste
verbsystem.
Och på den la vian(vägen) är det.
Jag har till och med, men säg
inget till någon, vissa kan ju ta det som om jag försöker fuska, köpt en spanskkurs
på nätet, som man med hjälp av, lätt kan öva att läsa, förstå, skriva och prata
spanska. Och högen av libras españolas
(spanskböcker)har blivit betydligt högre.
Och det senaste vill nog till om
jag ska kunna klara målsättningen att lära mig español con soltura (flytande spanska)på tres años!(tre år)
Och varje dag surrar den spanska
flugan nöjd omkring i lägenheten.
Hasta
luego, mis amigos (Mæ råkes, kompisan min)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar