Stockholms tunnelbana, röd linje, torsdagen
den nionde april klockan halv ett, 2015.
På väg mot kulturhuset. Jag sitter
ytterst på en fyrplats på väg för att luncha med min son.
Två långa, gängliga killar med en
stor blandrashund, något mitt emellan sankt Bernard och svart labrador, slår
sig ner framför och bredvid mig.
Hunden är stor, för stor enligt min
mening.
Killen framför mig stryker och
rufsar om i hundens päls, kysser dess hals och panna flera gånger. Han ser ut
att gilla hunden. Eller också vill han verka låtsas gilla den. Det är väl
kanske det man ska, i huvudstaden? Gilla hundar och djur. Eller också skulle
han vilja gilla den. På riktigt. Och då gör man väl så där då, kan man tänka. Kysser
den och rufsar om pälsen.
De två killarna sitter tysta.
Hunden lugnar sig. Hundkyssarkillen lutar sig tillbaka. Han är, skulle jag tro,
klädd enligt modellen för hur en Stockholmskille i tjugofemårsåldern ska se ut.
En ljust blå- och vitfärgad vårjacka, grå jeans och blå sneakers. Ser bekväm ut
i sina kläder. Men inte i sitt ansikte.
Hans ögon söker hela tiden efter en
fast punkt som han skulle kunna låta blicken vila på. En hållbar trygghet, ett
tydligt centrum, ett mjukt nav som hans tillvaro utan problem kunde kretsa och
snurra runt. Det vore skönt.
Någons ögon vars blick inte viker
undan utan blir kvar för att bekräfta att han finns.
Som i hans uppväxtår inte vek undan
utan bekräftade att han fanns.
Som inte bara vände på sig,
blundade och sa åt honom att gå ner på gården och leka, för han såg väl att
mamma fått besök.
Som inte bara kom med hem med tre
lätt påstrukna polare, och slängde åt honom en chipspåse och en cola i det han
uppmanade honom att gå över till Olle och spela dataspel, för att hans nya pappa
och grabbarna skulle se City mot Liverpool.
Som inte bara likgiltigt frågade om
vad han höll på med i skolan, när hon fick reda på att han ofta inte kom till
lektionerna.
Hur killen bredvid mig, han som
äger eller just nu har hand om hunden, ser ut vet jag inte.
Det vore väl fräckt av mig att
börja glo på en person vars ansikte befinner sig en halvmeter från mitt. Det
skulle säkert också uppfattas som provokativt.
Och bråk är det sista jag är ute efter. Jag tittar lite likgiltigt rakt
fram, förbi mittemotkillen.
Så börjar de småprata lite. Om
hunden, om någons morsa, om livets gilla gång. Mittemotkillens blick flackar
fram och tillbaka i sina hålor. Söker det fäste som inte verkar finnas i dag
heller.
Plötsligt säger bredvidkillen:
– Olle var på fyllan redan andra
dagen på sitt nya jobb.
– Va’ fan, säger du, kommer det
ifrån mittemotkillen, han kunde väl ha väntat i fjorton dar i alla fall.
– Ja, man tycker det … nä, han
kommer inte att bli kvar länge där. Jag undrar hur han ska klara att ha ett
jobb över huvud taget …
– Ja, men är det inte typiskt
honom, sumpa ett jobb på två dagar …
Tåget dundrar in på Gamla Stans
station och de bägge killarna och hunden försvinner.
Jag tänker på Olle.
Hur länge dröjer det innan jag får
se honom med en burk Sofiero i handen, lite dimmigt gungande på en parkbänk på
Medborgarplatsen?
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar