Han är strax över sjuttio. Smärt,
en och åttio, propert klädd i mörkgråa byxor och en mörkblå melerad chick tröja,
snaggad, lite gråsprängd och har givetvis en hel del fåror och rynkor i sitt
ansikte. Han är cool trots, eller kanske tack vare sin ålder.
Han dansar ensam på det två
kvadratmeter stora dansgolvet längst nere i ett tegelstensvalvat rum på
Wirströms Irish pub, i Gamla Stan, Stockholm.
Han, inte konstigt kanske,
dominerar lokalen som i ett hörn rymmer det fem personer starka Mercury
bluesband.
Resten av lokalen fylls till
bredden av människor som sitter gemytligt trångt efter väggarna eller runt några
få bord. Öl och vin inmundigas.
Jag och min göteborgske vän sitter på
varsin barstol på bästa tänkbara plats, mot den metertjocka pelare som markerar
gräns mellan den minimala baren och det övriga utrymmet.
Vi hade tur.
Redan när vi kom var lokalen
överknökfull. Vi köpte varsin öl, stod och hängde och som av en händelse var
tre Västeråskvinnor tvungna att lämna stället. De skulle ta ett sent tåg hem.
Snacka om att mista hela kakan fast man knappt fått smaka den.
Vi beklagade deras otur och prisade
vår lycka när de lite trumpna begav sig till Centralstationen och lämnade över
två av sina platser belägna i poolposition.
Gitarristen står så nära mig att
det känns som om jag får passa ölen så att inte han av misstag ska ta en klunk
ur den mellan låtarna.
Bredvid honom, brölar och sjunger
munspelaren. Nä, han Dylanbrölar inte. Han kan mer än så. Han spelar faktiskt munspel. Han har en idé
bakom varje solo, en idé som han också fullföljer
Sjuttioåringen är uppe och stuffar
igen, nu med en fyrtiofem år yngre gravid kvinna. Dansgolvet är definitivt överfullt,
och de som sitter närmast får börja ducka och parera dansparets svängar.
Snart ramlar han in i trummorna,
far det genom min skalle. Eller knuffar ölen ur något ölglas över någon.
Och för varje varv paret genomför
stiger spänningen inför hur det hela ska kunna sluta.
Så händer det.
En nyanländ försöker tränga sig
förbi det dansande paret, som i samma stund gör en lite hastigare rörelse och
ölen från den nyanländes glas dränker ena benet på en försynt killes vita rena
byxor.
Sjuttioåringen ber givetvis om ursäkt och han och den gravida kvinnan
sätter sig ner för att vila.
Ett annat par fyller dansgolvet.
Ett mindre yvigt.
Visslingar, yehhha! och andra
lämpliga tillrop tilltar och triggar bandet till stordåd och det är sällan man
sett ett nöjdare band.
Munspelaren spelar och sjunger
bättre än någonsin, gitarristen fyller sparsmakat ut med spröda, försiktiga,
men distinkta toner, rytmsektionen blir allt tightare.
Det är väl bara gitarristens fru,
keybordspelerskan, som kommer lite i skymundan. Kanske beror det till en del på
hennes lite likgiltiga uppsyn, men jag tror också att volymknappen på hennes
keyboard skulle mått bra av att öka styrkan på de toner som strömmar ut ur
instrumentet.
Sju minuter före tolvslaget meddelar
gitarristen, tillika bandledaren, att deras sista låt blir en låt i vilken den
entusiastiska publiken kan skråla med och att bandet omöjligtvis kan spela en
enda ton efter tolv, för då väntar ”en kölhalning i Kalmarsund honom”. Tydligen
fick han fan förra gången de triggades att spela efter tolv. Detta faktum,
publikens alkoholintag och den redan upptrissade stämningen får
avslutningsnumret att bli, för att använda ett slitet yttryck, magiskt.
Stegen känns lätta när jag och min
kompanjon efter föreställningen avverkar den två och en halv kilometer långa promenaden
till vårt hotell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar