Madrid sjätte april 2015.
Han står där sju meter bort, en
äldre man, en herre.
I grå kostym, blå slips, vit
skjorta, grå hatt och bruna skor
En oansenlig man med slitet, fårat
ansikte, högst en och sextio lång. Runt sextiofem, sjuttio.
Egentligen borde jag betalat för
det uppträdande han gav mig.
Men på grund av ren slöhet gick jag
aldrig fram till honom och la en euro eller två på det papper som täckte den
smala kartonglåda, som han lagt fram för att samla sina allmosor på.
Ni vet hur det är: man tänker ge,
sitter där, småler, tar en klunk till av ölen, fäller några ord om den eller
det man ser, och sedan blir det inte av.
Och plötsligt är mannens
föreställning över. Han försvinner in på restaurangen på vars trottoarservering
vi sitter.
Och just när jag tänkte gå fram med
den där euron.
Men ta och gå in i restaurangen då!
Ingången är bara fem meter bort! Rör på ditt feta arsle, för fan! Om du nu är
så angelägen om att belöna hans show!
Men han kanske inte är där? Han
kanske inte är intresserad? Varför störa honom nu när han tog en paus?
Papplådan med papperet och alla
mynten, där alla mera försigkomna och lite mindre slöa lagt sina mynt, finns
kvar på den lilla öppna platsen alldeles utanför en av den sju ingångarna
till Madrids största torg, Plaza Mayor.
Han borde vara inne på
restaurangen. Inte glömmer han väl alla mynt som han showat ihop?
Men han kommer inte tillbaka, han
dröjer. Ska jag … eller?
En av mina medresenärer går in och
lånar restaurangens toalett och när hon kommer tillbaka berättar hon att mannen
tagit ett glas rött därinne. Han hade sett lite sliten ut efter sin halvtimmeslånga
föreställning. Han hade pratat med ställets ägare.
Kanske hade de en överenskommelse
om att han skulle underhålla dem som satt på ägarens uteservering för att de skulle
ta ytterligare en öl eller ett glas vin. I utbyte skulle han få några glas
rött.
För han fick säkert glaset han just
nu dricker gratis. Och då är det väl inte så synd om honom. Han klarar sig
utan min euro.
Förresten ligger det en hel del
mynt på papperet på kartongen. Han kommer att klara sig fint till i morgon. Och
då är han väl inte mitt ansvar. Då är det en ny publik som ska se och höra hans
taktfasta käppstötar mot järnluckan under honom. Se hans snurrande med käppen
och hur han slutligen, elegant med en liten överlägsen, men
med-glimten-i-ögat-min, placerar den under sin vänstra armhåla.
”Vill ni se en stjärna, se på mig!”
strålar det om honom. Elegante!
Sedan tillbaka till rytmdunkandet.
Taktfast.
Människor som går förbi, ler, ger
honom några ord, lägger ner några mynt, låter sig fotograferas tillsammans med
honom.
Men en sak irriterar mig lite i
allt detta humoristiska och publikfriande. I mannens öron sitter två vita
öronsnäckor och från dessa hänger smala vita sladdar ner, sladdar som sedan förvinner
in i en av hans kavajfickor.
På något sätt stör dessa vita
oansenliga ”trådar” det genuina, bryter förtrollningen, ger en fadd smak i
munnen.
Han kanske inte riktigt bara är den
gamla mannen som av glädje underhåller på gatan, som kanske tidigare varit
artist, som efter en framgångsrik karriär nu vill avsluta den med några
extranummer.
Misstanken om att han bara står där för att få ihop till sitt
levebröd, om att hans gester och leenden bara är till för hans överlevnad, om att
den glittrande showen egentligen är en tragedi, sliter tag i mig.
Kanske stampar han takten efter
musik som han hör i sina öronsnäckor? Kanske kan han, utan den musik han hör i
sina öronsnäckor, inte alls hålla takten, rytmen. Kanske är han en fejk.
Men – kanske jag, i så fall,
förlåter honom för det.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar