Mats/Morgan Bands resa till musikens nirvana

– Själv heter jag Eva Dahlgren men jag funderar på att byta till Mona Sahlin, avslutar Stefan Jernståhl lakoniskt sin presentation av fusionbandet Mats/Morgan Band I PB-hallen denna kulna vårvinterdag på OSD i Östersund.

  Och på något sätt blir hans avslutning på presentationen en sammanfattning av det vi dittills hört och som vi fortsättningsvis sedan får höra från denna eminenta orkester.

  Här spelar musiker som kommit lång bortom namnen, etiketterna och poserna, som nått bortom schablonerna och det förväntade, som nått ända fram till den rena musiken: den musik som det inte går att prata om, som inte går diskutera utan som man bara kan ta till sig genom att lyssna och till hundra procent vara närvarande i.

  Låt den bara komma och du kommer att uppleva.

  Förstå? Det finns inget att förstå. Du är framme. Du har nått musikens nirvana, Den punkt där ord och kommentarer bara stör, där alla jämförelser är omöjliga och där du blir ett med musikerna, musiken och publiken.

  Tillståndet då världen upphör och musiken återstår.

  För det är inte fyra musiker som agerar på scenen, det är fyra levande instrument som kryper in i låtarna och på så sätt visar dem för den som lyssnar.

  Och musiken kräver sin lyssnare.

  Det går inte att bara luta sig tillbaka, lyssna lite förstrött över en kopp kaffe och kolla in bandet.

  Då missar man allt. Då blir hela musikframförandet obegripligt:

  Morgan Ågrens utflykter över cymbaler och pukor kommer bara att kännas onödiga. Frågor som: Måste han spela så där mycket? Och så precist och så intensivt? kommer att dyka upp.

  Och Mats Öbergs keyboardlek med toner, förvrängda ljud, repliker och vad det nu kan vara, kommer att vara gåtor. Var finns melodierna? Den här låten har jag inte hört förut. Är det verkligen en riktig låt?

  Förresten: Vad gör den andra keybordisten och gitarristen, Stefan Jerneståhl, där uppe på scenen? Räcker det inte med en som spelar keyboard? Måste han vara med?

  Okej, för att han behärskar gitarren som vanliga dödliga hanterar ett självspelande positiv, men han verkar ju inte ha något fokus på något annat är det han just nu gör. Skulle han inte åtminstone en gång kunna uppmärksamma att vi i publiken sitter där? Kanske ge oss ett leende eller så?

  Sedan när basisten Gustav Hielm hukar sig ner och verkar ställa in eller stämma sin bas blir det bara för mycket. Har det uppstått något tekniskt problem med ljudet? Kan han inte resa sig och bara spela?

  Med den inställningen får man inte följa med bandet till musikens nollpunkt och fulländning. Till musikens nirvana.

  Tåget går och man blir kvar på stationen i väntan på … ja, vad då? Att fåglarna ska brista ut i en aria? Att träden ska ge sin vårligt återkommande grönkonsert? Att himlen ska börja spela ”Små lätta moln”?

  Jag hade förmånen att vara med på Mats/Morgan Bands musikaliska resa den här kvällen.

  En annan kväll i ett annat musikaliskt sammanhang, i en annan lokal, i en annan kontext kanske jag blir kvar på stationen undrande: Vad är det som händer? Vart är vi på väg?
  Som livet självt; ibland är man med och ibland vet man inte om man är med.

  Mæ råkes