Bara Zlatan och ett gäng kvinnliga sportjournalister. Vilken dramatik!

Så har oraklet från Lomma talat. Och vad sa han, egentligen? Zlatan.

  För det första: Jämför inte mig med en kvinna. Jag ska jämföras med manliga resar, jättar och giganter, företrädesvis sådana som fokuserar på herrfotboll och inte känner till så mycket annat.

  För det andra: Med all respekt för damfotbollen så respekterar jag inte damer som spelar fotboll. Men laga mat är de bra på. Det var därför som jag sa åt den italienska kvinnliga sportjournalisten Vera Spadini att hon skulle gå hem och laga mat, istället för att ställa korkade frågor till mig om fotboll, som hon inte alls verkade veta vad det var för något.

  För det tredje: En cykel som har min autograf är lika mycket eller mera värd än en ny bil. En kvinna kör väl inte bil så ofta och om hon ska iväg och handla kan hon lika gärna ta cykeln hon fick av mig. Hoppas bara hon är rädd om autografen.

  Jag undrar vad Zlatan tycker om kvinnor som ägnar sig åt andra sporter?

  Förresten känner han till andra sporter än fotboll? Har han hört talas om simmerskan Sarah Sjöström, utförsåkerskan Jessica Lindell Vikarby , triatlonstjärnan Lisa Nordén, som vann årets Jerringpris?

  Som i den omröstningen fick fler röster än Zlatan.

  Ja, folk är dummare än Zlatan kan ana, de jämförde honom med en kvinnlig idrottsutövare och flera tyckte hon gjort bättre insatser än han. Och det var väl där skon klämde, när hans sanningar hoppade ur hans mun.

  Men ta det lugnt, Zlatan, det var bara cyklande damfotbollsspelare som deltog i den omröstningen.

  De flesta manliga sportjournalister förstår Zlatan.

  För han är ju en sådan som talar fritt ur hjärtat, han hymlar inte med vad han tycker. Han är den typen. Skönt med någon som fortfarande inte är politiskt korrekt, som förstått att kvinnor inte kan lära sig spela riktig fotboll.

  Vad han tycker är väl också ganska ointressant. Förresten kanske han inte alls tycker det han säger. Eller också är det bara i dag, som han tycker det han säger. I morgon kanske han tycker tvärtom. Och då spelar det väl inte så stor roll att han tycker som han gör. 

  Det är som fotboll. Det är en pseudohändelse, som kan vara skön att ta del av för stunden. Men man behöver inte ta den på allvar. Det går att stänga av TV:n. Och då är man inte längre kvar inne på fotbollsplan.

  Kan man hoppas på att alla nyhetsbyråer nästa gång Zlatan ska intervjuas, sänder en kvinnlig journalist till intervjun. Bara Zlatan och ett gäng kvinnliga sportjournalister. Det skulle bli intressant. Zlatans reaktion. Om han kunde ta det?  Hur han skulle ta det? 

  Journalisterna kunde ställa frågor om kvinnors idrottsutövande, matlagning och signerade cyklars värde. Han har ju själv fört upp ämnena på fotbollsagendan.

  Mæ råkes

I topp ligger ”storkræran mæ breihängshla” (herremännen med bredhängslena)

Vad är meningen? Vad ska man med den till? Är den till för att man ska bli avundsjuk, förtörnad eller jävligt arg? Och tänka: Jaså, den jäveln tjänar så mycket. Han som bara går och drar benen efter sig. Men det är klart, han är ju slängd i käften, och det brukar man komma långt med.

  Försynta som i det tysta, år ut och år in, utför sitt arbete på ett oklanderligt sätt, de hamnar aldrig på en sådan här lista. Men ”storkræran mæ breihängshla”, (herremännen med bredhängslen) de ligger alltid i topp. De som håller sig undan så fort något tråkigt och oglamouröst arbete ska utföras, men håller sig framme så fort det vankas någon finare invigningsmiddag. Även pressfotografernas blixtar brukar dra dem till sig.

  Men tjänade-mest-listan är kanske tänkt att vara ett riktmärke för den mindre bemedlade delen av befolkningen att ta sikte på. Man vill att de ska ta sig i kragen, rycka upp sig och tänka:

Nästa år, då jävlar ska jag vara bland topp tio!

  De ska inspireras till att vara avdankade riksdagspolitiker för att sedan kunna bli landshövding, vara son eller dotter i släkten Bernadotte, vara son till Stellan Skarsgård, tillhöra släkten Glennmark, vara födda på Lidingö eller i Öfre Östermalm, vara födda utan skrupler men med hög intelligens, vara vinnare av högsta travvinsten som de sedan investerar i ryska oljeaktier.

  De ska inspireras till att: ”vål husku å vrakut rik”(bli förträfflig och väldigt rik) . Varje år kunna skicka in blanketter på både rut- och rotavdrag till skattemyndigheten. Kanske till och med yrka avdrag för den frikostiga gåvan på tvåtusen riksdaler till Röda Korset.

  Tänk om man publicerade en lista på de i mindre bemedlade stället?!  På dem som har den uslaste ekonomi. Som varnande exempel för alla andra, där det fanns några att verkligen se ner på, att fasa för.

  Se, på den här stackar’n: Birgitta Svensson på Elsasgatan 2.

  Hon utbildade sig till arkeolog och har inte på tio år haft ett arkeologjobb, förutom en kort projektanställning i samband med en mindre utgrävning i Ödeshög. För övrigt har hon, bortsett från a-kassa, försörjt sig på tillfälliga vikariat inom hemtjänsten. I fjol blev hon utförsäkrad efter ett fas 3-jobb och för närvarande lever hon på ett magert socialbidrag.

  Varning: Utbilda er inte till arkeolog om ni inte har rika föräldrar som kan bekosta utbildningen och ge er en försörjning via sin firma så länge som ni inte hittar ett arkeologjobb, och sök inte socialbidrag.

  På andra plats har vi Karl Andersson på Larsgatan 1.

  Han satt efter gymnasiet hemma hos sina föräldrar och spelade TV-spel i fem år innan han äntligen fick ett jobb på en pizzeria. Jobbet ledde till kärlek, äktenskap, två barn och så småningom den obligatoriska skilsmässan. Eftersom pizzerian las ner förlorade han sin försörjning och han står idag till arbetsmarknadens förfogande, samtidigt som han med ytterst knappa medel försöker ge sina barn en någorlunda dräglig tillvaro. Han har det senaste året också drabbats av lungcancer.

  Varning: Ge aldrig era barn TV-spel, sök aldrig jobb på en pizzeria, skaffa inte barn, gift er inte, undvik lungcancer.

  Sedan kunde man också publicera listor över vilka som det senaste året gett procentuellt mest till utsatta och behövande, vilka som blivit utförsäkrade, vilka som betalat minst procent av sin inkomst i skatt, vilka som flest gånger besökt sina åldrade föräldrar på serviceboendet, vilka som drabbats av mest sjukdom, vilka som varit misstänkta för ekonomisk brottslighet, vilka som tjänat mest utan att göra ett handtag, vilka som flest gånger smitit från sitt jobb o s v.

  Det finns så många listor som vore betydligt intressantare att ta del av än den intetsägande och fantasilösa vem-tjänade-bäst-listan.

  Mæ råkes

”Det börjar med ölflask och slutar med kask”

Äntligen har nämnden satt ner foten. Å det bestämdaste.

  Nu får det vara slut på daltet med alkoholservering i samband med idrottsevenemang. I alla fall synlig sådan. För vad skulle en dylik servering inte kunna leda till? En alkoholiserad och förlorad generation?!

  Tänk vilka skadliga intryck skulle inte de skyddslösa barnen få, om de på väg in till Östersunds arena för att se ishockey, fick se en massa fyllgubbar, och gummor för den delen, helt öppet sitta och inmundiga starköl?! Blotta tanken gör en knäsvag. 

  För som det sägs, ”det börjar med ölflask och slutar med kask”. En gammal sanning som håller än.

  Och därför är kommunens beslut riktigt.

  Upp med ett svart skynke så att ingen av våra telningar ska behöva se och påverkas av eländet. Men diskussionerna har även handlat om tonade rutor. Skit samma, huvudsaken är väl att barnen inte kommer till skada.

  Jag minns ju själv när jag som fyraåring för första gången fick se min första ”fyllis” i Kyrkparken. Vilken chock! Och när jag frågade min mor om varför den aktuella ”fyllisen” betedde sig som han gjorde, mumlade hon bara något i stil med: ”bry dig inte om honom, han är full, han har druckit sprit”. Och vi skyndade vidare.

  Så här i efterhand måste jag erkänna att jag blev jävligt sugen när jag såg fyllisen. Det var nästan så att jag ville gå fram till honom och fråga om han inte kunde bjuda mig på en jävel.

  Nu slipper Östersunds barn och ungdomar bli sugna, för de slipper ju se denna avart av mänskligt beteende.

  De kanske kan ana, och de kanske kan börja undra och fråga sina föräldrar om vad som händer bakom det svarta skynket. Men då är det bara för dem att dra till med en vit lögn, typ:

  – Det är där som spelarna byter om.

  Eller:

  – Det där är utvisningsbåset där alla dumma hockeyspelare i hela Sverige, som gjort något dumt inne på isen, måste sitta. Tänk på det nästa gång du inte gör som vi säger.

  Ett problem är dock att skynket, som jag såg det demonstrerat, inte verkar bli tillräckligt högt. Man kommer ju att se huvudena på dem som sitter där innanför. Och vad händer om någon alltför överförfriskad höjer sin ölflaska ovanför skynket, så att barnen kan få syn på den? Då kan det vara kört.

  För att lösa det problemet måste man nog bli tvungen att tillverka någon typ av antiölhöjningsanordning som förhindrar att ölflaskor höjs så högt så att de blir synliga för de skyddslösa barnen.

  Eller kanske man måste överge det där med skynket och bygga speciella rum för de öltörstande, ett rum med storbildsskärmar, på vilka de törstiga i lugn och ro kunde följa matchen samtidigt som de bälgar i sig så många öl de vill. Sedan kunde man bygga en speciell ingång till detta utrymme, så att de aningslösa barnen inte kunde se när dessa stupfulla trashankar lämnade arenan. Man skulle kunna kalla rummet för Sportsbar. Eller något sådant.

  Tyvärr har vi men denna åtgärd inte löst problemet med barn som ser förtappade människor dricka alkohol. Vi måste också ta itu med hur det ser ut i vissa hem där sådant sker. Även här skulle man kunna tänka sig skynken, skärmar eller speciella rum …

  Eller kanske införa bestämmelser om att alkohol i hemmet bara får inmundigas sent på natten, kanske mellan 02.00 och 05.00.

  Sedan har vi ju fortfarande Kyrkparken. Även där kanske svarta skynken vore ett alternativ. Hur pubarna och restaurangerna ska göra är väl upp till dem, men någonting måste till även där om vi ska kunna rädda nästa generation.

Mæ råkes

Kommunalråd upplevde verkligheten fel

Kommunalrådet Ann-Sofi Andersson har det inte lätt.

  Senast, när Ivar på torsdagskvällen gjorde sitt stormiga intåg i länet, gjorde hon ett fatalt misstag.    

  Just när hon landat på Frösön påstod hon nämligen på Facebook att:

  ”… Ivars styrka verkar än så länge vara överdriven”

  Väl hemma i Lugnvik hade hon dessutom mage att fortsätta med:

  ” … på Pumpmakargränd är det ingen storm eller orkan men vanlig blåst på våning 2 där jag bor”

  Hur kunde hon missuppfatta situationen så totalt??? Hon är ju en folkvald som borde veta det mesta, och nu … ? 

  Känner hon inte till vilket väder och vilka stormstyrkor vi har på olika platser i kommunen? Vart är vi på väg?

  Tur att det finns grävande och sanningstörstande journalister som kan avslöja dessa korrupta(?) makthavare, som inte förstår att det kan blåsa hårdare på andra ställen än där de bor.

  Men hon gjorde den berömda pudeln och erkände att hon verkligen upplevt verkligheten fel.  Tack Ann-Sofi.

  Och jag som tyckte att vädret var relativt lugnt utanför min lägenhet på andra våningen, när tyfonen Haiyan drabbade Filippinerna.

  Jag gör också en pudel. Det var ju nonchalant av mig att inte förstå att det kunde blåsa hårdare, ja, väldigt hårt, på andra ställen på jorden.

  Hädanefter ska jag bara lägga ut bilder på mina middagar på Facebook, och jag kommer aldrig för mitt liv påstå att de smakar bättre eller sämre än någon annans middag. För vem är jag att hävda det.     

  Jag gör så att säga en generell iförvägspudel.

  Phu …!

  Mæ råkes

Förr skrek någon i någonbyn och Pippis pappa var någonkung.

Niggern skriker i niggerbyn.

Niggern är alldeles svart i syn

---

Halva inledningsstrofen från en dikt skriven av en känd svensk poet.

  Va? Är det möjligt? Och ingen förklaring till varför han skrek. Och ingen förklaring till varför han var svart i syn.

  Är inte det en självklarhet? Brukar, eller snarare brukade, inte ”niggrer” vara svarta i syn? Var det inte synonymt? Negro betyder ju svart på spanska. Och det är väl därför som de svarthyade förr kallades negrer, eller niggrer. Men nu har bägge orden blivit ”glosa non grata”.

  De riktigt nitiska pk:arna ligger hela tiden på lur för att kunna sätta tänderna i dem som medvetet eller av misstag låter någon av dessa ord komma över sina läppar.

  – Aha, vad var det vi hörde! På honom! Eller henne! Han är dålig. Han använder ett ord som man inte får använda längre. Ett ord som vi har bränt på bål. Det är enklast så. Så säg för fan inte det ordet en gång till. Oavsett vad du menar med det. Då är det du som blir persona non grata

  Och sedan är jakten igång. Speciellt i alla barnböcker. För det är ju barnen som tar skada av sådana ord. För vuxna är det redan kört. Men nästa generation, de ska minsann inte gå omkring och säga fel! Det ska pk:arna se till. Bort med begrepp som neger, zigenare och jude. Kalla för fan inte någon för jude.

  Men vänta nu. Vad ska vi säga då? Det finns ju … ja ni vet, de som tror på Jahve och följer hans regler och brukar kalla sig själva … . Går det bra med semit? Men är det samma sak? J … och semit?

  Det finns vissa pk:are som inte bakar pepparkaksgubbar eller dito gummor. För gör man det, är man ju rasist? Jag menar, gubbarna och gummorna är ju bruna som neg … ja, ni vet.

  Och när pk:arna står och väljer sitt lördagsgodis, då väljer de konsekvent bara godis som inte är indianrött, negersvart, afrikanbrunt eller kinesgult. För att vara helt pk. Så att de inte ska bli anklagade för att ha några falska ess i sina rockärmar. Så de kan hoppa på alla som inte förstått. Mobba dem?

  – Se, vi är helt fördomsfria! Och nu ska vi läsa alla barnböcker och rensa ut alla begrepp som kan innehålla fördomar. Vi börjar med Astrid Lindgrens ”negerkung”.

Pippi hade ju en pappa som, enligt Astrid, var negerkung.

  Nä, det går bra. Hon var ju en stor författare. Och inte kan man retuschera hennes texter?!

  Men Tintin i Kongo, en av Hergés (Georges Remi) böcker ska nagelfaras och rensas bort. Det är väl inte riktigt stor litteratur och då går det ju bra.
  För det finns inga vuxna som kan förklara för barnen att ord kan ändra betydelse, att man förr sa så och inte menade något särskilt med det, eller sa så för att man inte visste bättre.     

  Man brände också kvinnor på bål för att man trodde de var häxor. Men ska vi erkänna att det hände? Är det inte bättre att blunda?

Men kanske ändå bäst att retuschera. Det finns ju föräldrar som glömmer att förklara att man gjorde fel, eller annorlunda, förr. Tänkte annorlunda förr.

  Nu återstår bara en sak för pk:arna och det är att rensa ut alla dåliga tankar som folk tänker. Tankar på hämnd, avundsjuka tankar, värderande tankar som handlar om att människor är bättre och sämre.

  Att människor har olika ekonomisk standard? Det är inte så viktigt.

  Det är orden som avgör om man är dålig eller pk.  

  Men hur blir det med Ferlins dikt, eller nyårsrim, som han kallade den, från 1936? Hur gör vi med den? Hur gör pk:arna med den?

Niggern skriker (ur diktsamlingen Gogglels från 1938)

Niggern skriker i niggerbyn.

Niggern är alldeles svart i syn.

Niggern är rädd och gråter.

Mycket illa det låter.

Stilla din gråt, du svarte bror.

Gud han hjälper och Gud är stor.

- Titta blott hans stjärna! -

Gud han hjälper dej gärna.

Allt förlåter han också, Gud.

Sitter nånstans i silverskrud.

den må du tro, är han fin i.

Nästan som Mussolini.

Niggerns skriker i niggerbyn.

Betlemehs stjärna står högt i skyn.

Niggern skriker och gråter

allt medan Gud förlåter.

Mæ råkes

Dags att utveckla fotbollen med lite växelsång

Fotboll. 22 spelare på en gräsplan som springer efter en boll i hopp om att kunna göra mål på motståndarlaget. Gröna sidan uppåt.

  Och så går det på. Match efter match.

  Avspark, passningar, insparkar, hörnor, inkast, utvisningar, lobbar, cykelsparkar, nickar, fällningar, glidtacklingar. Varje kväll, i olika kanaler. Sändningar från Spanien, Tyskland, Holland, Italien, England och till och med lilla Sverige. Ganska tjatigt.

  Visst borde fotbollen gå att göra lite mera spännande. Göra den lite mera kulturell. Kanske genom att införa lite show och dans i alla de spelavbrott som uppstår.

  Tänk bara på Sundsvallaren, Kevin Walker, som nyligen vann Idol och som också är en bra fotbollsspelare. Skulle man inte kunna utnyttja bägge hans talanger lite oftare? Och tillsammans.

  Tänk om han inför en strafflägganing brast ut i en sång om hur han just då tänkte och våndades. Sången Hur ska jag sätta den? skulle eka över arenan. Vilken spänning kunde inte ett sådant koncept skapa.

  Och sedan, innan straffen lades, kunde målvakten kanske replikera med sången: Hur ska jag kunna bli lagets frälsare. Och fortsätta med sången Min kväll är förstörd efter det att bollen gått in.

  Eller varför inte en duett dem emellan, där det växelsjöng sina funderingar inför straffen ända fram till den slogs, för att sedan fortsätta duetten efter straffen med en text som avspeglade om bollen hade gått in eller inte. De bägge lagens samtliga spelare som sedan kraftfullt och samfällt stämde in i refrängerna.    

  Vilken dramatik och vilken upplevelse.

  Fotbollsmatcherna kunde bli långa sportmusikaler. Vid varje avblåsning skulle de inblandade stämma upp i passande sånger.

  Vid någon oschyssthet hördes spelarsånger som Fälld av en buse, Rött lyser mitt kort och domarsången Du får lämna planen nu.

  Inför hörnor kunde sånger som: Hur ska jag skruva den, Jag ska nicka den i mål och Bäst att boxa den framföras.

  Från avbytarbänken skulle låtar som Låt mig gå in, Fan att vara skadad, En tränares tvivel och Vem ska jag byta ut? höras.

  Vilken stämning som skulle piskas upp.

  Och vilka spekulationer skulle det inte bil om vilka sånger som skulle framföras vid olika tillfällen, om vem som skulle sjunga den eller den sången, vilken låt som skulle passa bäst om det eller det inträffade, vilken spelare som skulle sjunga rent, falskt eller i falsett.

Det skulle behövas en fördubbling av både för- och eftersnacktiden. Dessutom skulle en matchs totaltid förlängas rejält eftersom domaren behövde lägga till matchtid för varje sångnummer.

Vid spelarövergångar skulle inte bara spelarnas fotbollstalang diskuteras utan även deras musikaliska styrkor och svagheter. Kanske kunde sångframträdandena vägas in i matchresultatet. 

  Vi skulle få se rubriker som ”Zlatans falsksång fällde PSG” eller ”Ronaldo sjöng skjortan av de blågula”.

  Snacka om utveckling av fotbollen.

  Mæ råkes

Jag väljer att bli remitterad till Malmö

  Alltid ska man välja.

  Det kan gälla TV- eller telefonabonnemang, skola till sina barn, pensionsfonder, hälsocentraler, julklappar, kaffesort.

  Val, val, val.

  Ibland skulle man vilja att någon annan kunde sköta det där. Staten kanske. Eller den som har satt sig in i alternativen man ska välja mellan. En expert. För visst måste det finnas ett bästa alternativ inom varje sektor. Det är ju alltid en pensionsfond som utvecklas bäst, alltid ett telefonabonnemang som är billigast, en hälsocentral som fungerar bäst o s v.

  Vilket alternativ som är det bästa i varje valkategori borde väl de mest utbildade och erfarna inom det området kunna räkna ut och sedan meddela medborgarna vilket de ska välja. Då skulle det ju bli rättvist.

  Nä, istället ska ett stort gäng amatörer försöka räkna ut vilka alternativ som är de bästa inom varje kategori.

  Är det vettigt? För är man en amatör på pensionsfonder, då är risken stor att man väljer en dålig fond, och då blir pensionen en tid då man samlar tomburkar, äter billig kattmat, får frostskador på fötterna på vintern o s v

  Fast när det gäller sjukvård och skolor, då ska ju alla alternativ vi har att välja mellan vara av bra kvalité. Hälsocentraler rangordnas ju inte efter hur bra de är på att upptäcka sjukdomar och krämpor och/eller hur bra de är på att behandla dem.

  Och tur är väl det.

  För skulle det vara en väsentlig kvalitetsskillnad mellan dem, och alla behövande visste om det, skulle väl alla söka sig till den bästa. Om det hade en rimlig möjlighet att göra det förstås. Det finns ju geografiska avstånd som kan försvåra.

  Om till exempel hälsocentralen i Gäddede var den bästa, då skulle det kanske vara svårt för någon mindre bemedlad utan bil att besöka den. Ett besök där skulle ju också kräva att man tog ledigt från jobbet den dag man nu skulle söka vård där.

  Kanske de flesta Östersundbor, trots att Gäddede-hälsocentralen var bäst, ändå tog den bästa av hälsocentralerna i Östersundstrakten i stället.

  Vilket på sikt skulle leda till att den blev överbelamrad med patienter och fick bygga ut, medan de något sämre centralerna så småningom fick lägga ner.

  Till slut skulle det kanske bara finnas en hälsocentral kvar i Östersund.

  Och hur blev det då? Då skulle ju valfriheten upphöra.  Det skulle bara finnas ett alternativ. Okej, det fanns ju den i Gäddede, men att åka dit skulle ju kräva en del uppoffringar.

  Nu är det ju inte så som jag skisserat här ovan.

  Hälsocentralerna finns inte på någon rankinglista efter hur bra de är, utan man får förutsätta att alla är ungefär likvärdiga. De har utbildad och kompetent personal och målsättningen att alla som söker sig till en, vilken som helst av dem, ska få en adekvat och likvärdig behandling . Man behöver inte gå in på nätet för att kolla vilken hälsocentral man ska gå till för att få bra behandlingen. 

  Trots detta får man ändå välja hälsocentral. Det finns ingen som kan tvinga en att söka sig till hälsocentralen i Lugnvik om man, av någon outgrundlig anledning, hellre vill besöka hälsocentralen i Odensala. Det fria vårdvalet kallas det. Att få välja den geografiska platsen för vården. Fantastiskt. För vad är väl en influensavaccinering i Lugnvik mot en dito vaccinering i Odensala?

  Men om man blir remitterad till en klinik på lasarettet, då är valfriheten slut. Fy och usch. Om någon hellre vill bli remitterad till Sundsvalls eller Härnösands sjukhus borde den väl ändå få det.

  Fast det kanske är möjligt. Jag har aldrig försökt att bli remitterad till Härnösand eller Sundsvall, försökt att få bra vård i Sundsvall eller Härnösand istället för bra vård i Östersund.

  Eller varför inte i Malmö.

  Jag har hört att det jobbar en väldigt trevlig och charmerande kvinnlig läkare där och …

  Är det månne möjligt att få bra vård i hennes närhet?

  Mæ råkes

Tjejerna ger sexistiske Thicke svar på tal via Youtube

Youtube utvecklas. Eller?

  Gå in och ta del av den australiensiska sångaren Robin Thickes video till hiten Blurred Lines (du hittar länken nedan).

  Lyssna och njut av den taktfasta tvåackordaren med det intelligenta arrangemanget. Rycks med. Det är omöjligt att inte börja stampa i golvet eller slå lite lätt i bordskanten. Och ändå är det en simpel låt. Inget märkvärdigt alls. Jag kan tro att Thicke fick sin inspiration till den från någon ramsa han hörde i sin barndom. Men skit samma, den är genial i sin enkelhet. ”Less is more” som det brukar heta.

  Texten blir man dock, tyvärr, förbryllad över.

  Den handlar om en kille som säger till sin, som han hoppas, nästa erövring, att han är mycket bättre än hennes senaste date. Och i slutet av låten lovar han henne att han ska ”knulla röven” av henne. Om hon nu inte har något emot det förstås.

  Första gången jag läste texten tänkte jag att Thicke var ironisk, men tyvärr tror jag att hela texten är allvarligt menad. Synd på en så bra låt. Den hade varit värd en bra text.

  Själva videon understryker textens trista sexistiska vinkel. I den figurerar fullt påklädda killar som utför en massa coola rörelser, medan ett antal halvnakna eller sexigt klädda tjejer går omkring och visar upp sig som kåtigt undergivna dekorationer. Trist.

  Det ligger också ute en, så kallad, ocensurerad version som är ännu tristare.  I den slår sexismen nya bottenrekord.

  Men.

  När jag nu sett och konstaterat detta, ser jag att det har producerats och lagts ut en rad andra versioner av Blurred Lines på Youtube. Några är parodier.

  Och när jag tittat på en av dessa från Auklands Law Revue blir jag helt salig.

  I den videon får Robin Thicke svar på tal av ett antal tjejer som inte tar vilken skit som helst. De vänder på perspektivet.

  Kvinnorna får stå för coolheten och grabbarna får vara nakna statister, vars enda uppgift är att underordna sig tjejerna genom att på ett undergivet sätt visa upp sina välutrustade eller taniga kroppar.

  Och videoskaparna har inte bara bytt perspektiv i bildspråket, de har också skrivit om texten för att anpassa den till sina syften. Bland annat har de bytt låtens titel från Blurred Lines(ung. osäkra gränser) till Defined Lines (ung. definierade gränser)

  Vi skiter i upphovsrätt och sådant trams, vi måste få protestera, verkar de ha tänkt.

  En annan superb Blurred Lines-parodi levererar kollektivet Mod Carousel

  När jag njutit av dessa parodier slår det mig helt plötsligt att Youtube, i vissa stunder kan bli ett musikaliskt debattforum; en ursprungslåt med ett budskap, bemöts av ett annat budskap i samma musikaliska skepnad. Vad kan inte det på sikt leda till?!

  Kanske är dessa varianter på låten Blurred Lines en början på en ny företeelse: Människor för musikaliska debatter på Youtube, i stället för, eller som ett fräscht komplement till, att skriva på insändarsidor, twitter eller bloggar. Spännande.

  För den intresserade kan jag också dela en länk som i samma anda som videorna ovan ger saudiaraberna en känga för deras inställning till kvinnors bilkörande.

Bob Marleys ”No woman, no cry” har fått en ny text i ”No woman, no drive”. 

  Tyvärr har man inte försökt illustrera videon med passande bilder. 

  Men texten är go’.

klicka på tiden för varje låt för att komma till respektive låt

 Blurred Lines original                                                              4:32          

Defined Lines, Auklands Law Revue                              3:41  

Blurred Lines, Mod Carousel                                             4:27          

  

No woman, no drive                                                                  4:15          

Mæ råkes

Vad synd att du fick träffa stafettläkaren Maria Bengtsson

Alltid måste man välja.

  Gäller det inte TV-apparater så gäller det läkare. Eller hälsocentraler.

TV-apparater kan man ju läsa om på nätet. Men när det gäller läkare eller hälsocentraler, hur gör man då?

  De finns inte listade på Compriser eller någon annan jämförelsesajt.

  Där står det inget om att läkaren Kalle Andersson har flera överlevande bland sina patienter än läkaren Ulla Eriksson. Inte heller kan man någonstans läsa om att läkaren Lena Olsson bemöter sina patienter på ett trevligare sätt än läkaren Ulf Svensson.

  Förresten, bemötande, har det någon betydelse.

  Om man nu har drabbats av en svår sjukdom som kräver en viss behandling, då är man väl bara intresserad av att man snabbt blir behandlad på ett adekvat sätt. Så att man blir frisk.

  Inte tror jag någon som blir det, gnäller om att den distriktsläkare, som fick det hela att så snabbt som möjligt hända på rätt sätt, var lite kärv i tonen vid det första och enda mötet. Kanske hade den haft ett gräl med sin käresta på morgonen så att han eller hon inte var på humör för att lägga på ett alltför brett leende, när du kom där med din livsfarliga åkomma.

  Nä, det blev bara ett buttert möte med en läkare som gjorde en riktig bedömning, skrev en remiss till nästa instans, tog dig i hand innan du gick, satta sig och pustade ut en kort stund, innan han eller hon hämtade nästa patient. Ett nageltrång, en urinvägsinfektion, en cancer eller vad det nu kunde vara.

  Men du fick din behandling och överlevde.

Och om du nu inte fick det? Hur kan du veta det?

  Du kanske i stället fick ett formidabelt bemötande av sköterskor och läkare på en annan vårdcentral du besökte. Läkaren, Anders Nilsson, log så pass mycket, när du kom in i undersökningsrummet, att du glömde bort att riktigt beskriva vilka problem du hade. Du ville inte göra honom ledsen genom att komma dragande med dina små smärtor och oväsentliga kroppsliga bekymmer. En sådan trevlig läkare ville du väl inte deppa ner med att påstå att du misstänkte att du drabbats av något allvarligt. Nä, han, Anders, som nu var så trevlig, ville du ge en present i form av lite småsmärtor i njurtrakten. Det fick väl räcka. Smärtor som säkert berodde på att du halkat snett några dagar innan, så att egentligen hade du väl gått till hälsocentralen helt i onödan, men tyckte han, Anders, myskillen, ändå att du var värd att kosta på lite Pronaxen, så gärna för dig.

Och för att du blev så överväldigad av hans mottagande, missade doktor Nilsson, den glada och trevliga, att ta det mest väsentliga provet och skrev istället ut en burk Pronaxen och skickade hem dig.

Hem till din käraste, för vem du sedan kunde skryta om vilken förträfflig hälsocentral du besökt, om vilken trevlig läkare du träffat och om att du verkligen kunde rekommendera den hälsocentralen för alla andra.

  Och livet gick vidare och du kände dig genast bättre när du tog de antiinflammatoriska värktabletterna, men i lönndom utvecklades din svåra sjukdom, och till slut gick det inte längre, utan du måste än en gång bege dig till samma hälsocentral.

  Men den gången fick du inte möta den trevliga läkaren, doktor Nilsson, utan den stressade och ganska burdusa kvinnliga stafettläkaren, Maria Bengtsson, som snabbt konstaterade att du måste lida av en allvarligare åkomma, vilket ledde till att du akut remitterades till nästa instans.

  Där insåg man att denna buttra Bengtsson hade haft rätt.

  Och då fick du vatten på din kvarn, den kvarn som snurrar runt att det viktigaste när man besöker en hälsocentral är att man blir vänligt bemött. Det som nyss hänt dig bevisade ju det:

  Den trevliga, han med leendet, friskförklarade ju dig och skrev ut en burk Pronaxen, medan den stressade Maria Bengtsson upptäckte din livsfarliga sjukdom.

  Mæ råkes