Och så sitter vi då
där. Halva släkten: allt ifrån morfar Olle till syrrans sladdgrabb Gustav.
Inalles elva stycken. På restaurang.
Alla ska äta samma.
Förrätt: getost. Huvudrätt: utskuren älgbiff. Efterrätt: hjortron.
Jag skulle velat ha
… men okej, det här kan bli trevligt. Gemenskap och så vidare.
Servitören kommer
in och hälsar oss välkomna till restaurang Blå.
Sedan fortsätter
han:
– Idag ska vi äta
gratinerad getost på marmelad och bröd … sedan har vi som huvudrätt utskuren
älgbiff … och som avslutning äter vi en tartelettebakelse med citruskräm … .
Bra, tänkte jag,
det är ju exakt det vi beställt. Vill han kolla om restaurangen uppfattat
beställningen rätt? Eller?
– Smaklig måltid,
avslutar han och försvinner iväg mot köksregionerna.
Jag får en
obehaglig känsla i magtrakten. Jag känner igen den här situationen.
Det är precis som min
grabb, Oskar, när han var i femtonårsåldern, en kväll så där i förbigående
påpekade att han skulle dra över till sin kompis Anders för att bara chilla och
se på ”Stjärnornas krig”. Bara ta det lugnt fast det var lördag kväll.
Va? tänkte jag, och
han som aldrig brukade tala om vart han skulle eller vad han skulle göra.
Och mycket riktigt:
Sju timmar senare fick jag hämta en nerspydd son från en föräldrafrittfest som
polisen varit tvungen att avbryta.
Och nu står den här
servitören och talar om att vi ska få den mat vi beställt?
En gastkramande
tanke når mig. Planeras ett mindre massmord i denna lokal? Ska släkten
Allengård en gång för alla utplånas?
Men hur skulle de
kunna komma undan med det? Det skulle bli svårt. Omöjligt!
Aha! Just det! De
tänker servera något annat än det vi beställt! Här gäller det att ha ögonen med
sig.
Jag smakar på
getosten. Är det verkligen äkta getost? Men så hör jag min mor tillika getostexperten
entusiastiskt utropa:
– Men gud, vilken
getost! Helt superb!
Jag blir lugn.
Henne lurar man inte när det gäller getost.
När sen älgbiffen
kommer in intygar min far, Arne, dess äkthet genom att nöjt konstatera:
– Så här ska älg
smaka.
Slutligen kan jag
själv konstatera att efterrättshjortronen knappast kan vara några andra bär än
just hjortron. I annat fall är de bär som serveras väldigt lika hjortron, både
vad gäller smak och form, och då kan det ju kvitta.
Men varför då denna
överinformation om det vi beställt?
Rätterna fanns på
menyn, vi beställde dem och på det en servitör som berättade om dem. Kunde de
inte istället gett oss lite mera kött på menybenen?
Jag skulle till
exempel varit intresserad av hur de getter som gett oss getosten hade det. Var
de frigående eller trängdes de i omänskliga djurstallar? Vad åt de? Vilka
umgicks de med?
Helt enkelt: Var de
lyckliga?
Och älgen som fick
avsluta sitt liv för vår skull? Var sköts den? Var det ”på storflon omma
myrtjärn” eller var det ”starx borta staramyrn”?
Och vem sköt? Kan
det ha varit ”n Bleckås-Lars” eller till och med älgjaktslegendaren ”n
stor-Lasse i Vitvattne” ?
Eller än mer
spännande. Kan älgen blivit tjuvskjuten? Och i så fall av vem? Det kan väl ändå inte varit ”n Jon i
Kövra” som varit framme?
Tänk om biffen kom
från olika älgar. Morfar Olle skulle då kanske muttra något som:
– Den här som Jon
sköt, den var lite seg den medan moster Klara konstaterade att den av Lill-Erik
tjuvskjutne älgen verkligen var mör.
Och syrrans sladd,
Gustav, som då gråtande skulle hulka:
– Jag vill också ha
en tjyvskjuten biff!”
Vilken fest!
Sedan
hjortronen.
Äh – dem tar vi en
annan gång.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar