Pages

torsdag 8 augusti 2013

Om getterna är lyckliga och annat man skulle kunna vilja veta


Och så sitter vi då där. Halva släkten: allt ifrån morfar Olle till syrrans sladdgrabb Gustav. Inalles elva stycken. På restaurang.
  Alla ska äta samma. Förrätt: getost. Huvudrätt: utskuren älgbiff. Efterrätt: hjortron.
Jag skulle velat ha … men okej, det här kan bli trevligt. Gemenskap och så vidare.
  Servitören kommer in och hälsar oss välkomna till restaurang Blå.
  Sedan fortsätter han:
  – Idag ska vi äta gratinerad getost på marmelad och bröd … sedan har vi som huvudrätt utskuren älgbiff … och som avslutning äter vi en tartelettebakelse med citruskräm … .
  Bra, tänkte jag, det är ju exakt det vi beställt. Vill han kolla om restaurangen uppfattat beställningen rätt? Eller?
  – Smaklig måltid, avslutar han och försvinner iväg mot köksregionerna.
  Jag får en obehaglig känsla i magtrakten. Jag känner igen den här situationen.
  Det är precis som min grabb, Oskar, när han var i femtonårsåldern, en kväll så där i förbigående påpekade att han skulle dra över till sin kompis Anders för att bara chilla och se på ”Stjärnornas krig”. Bara ta det lugnt fast det var lördag kväll.
  Va? tänkte jag, och han som aldrig brukade tala om vart han skulle eller vad han skulle göra.
  Och mycket riktigt: Sju timmar senare fick jag hämta en nerspydd son från en föräldrafrittfest som polisen varit tvungen att avbryta.
  Och nu står den här servitören och talar om att vi ska få den mat vi beställt?
  En gastkramande tanke når mig. Planeras ett mindre massmord i denna lokal? Ska släkten Allengård en gång för alla utplånas?
  Men hur skulle de kunna komma undan med det? Det skulle bli svårt. Omöjligt!
  Aha! Just det! De tänker servera något annat än det vi beställt! Här gäller det att ha ögonen med sig.
  Jag smakar på getosten. Är det verkligen äkta getost? Men så hör jag min mor tillika getostexperten entusiastiskt utropa:
  – Men gud, vilken getost! Helt superb!
  Jag blir lugn. Henne lurar man inte när det gäller getost.
  När sen älgbiffen kommer in intygar min far, Arne, dess äkthet genom att nöjt konstatera:
  – Så här ska älg smaka.
  Slutligen kan jag själv konstatera att efterrättshjortronen knappast kan vara några andra bär än just hjortron. I annat fall är de bär som serveras väldigt lika hjortron, både vad gäller smak och form, och då kan det ju kvitta.
  Men varför då denna överinformation om det vi beställt?
  Rätterna fanns på menyn, vi beställde dem och på det en servitör som berättade om dem. Kunde de inte istället gett oss lite mera kött på menybenen?
  Jag skulle till exempel varit intresserad av hur de getter som gett oss getosten hade det. Var de frigående eller trängdes de i omänskliga djurstallar? Vad åt de? Vilka umgicks de med?
Helt enkelt: Var de lyckliga?
  Och älgen som fick avsluta sitt liv för vår skull? Var sköts den? Var det ”på storflon omma myrtjärn” eller var det ”starx borta staramyrn”?
  Och vem sköt? Kan det ha varit ”n Bleckås-Lars” eller till och med älgjaktslegendaren ”n stor-Lasse i Vitvattne” ?
  Eller än mer spännande. Kan älgen blivit tjuvskjuten? Och i så fall av vem?  Det kan väl ändå inte varit ”n Jon i Kövra” som varit framme?
  Tänk om biffen kom från olika älgar. Morfar Olle skulle då kanske muttra något som:
  – Den här som Jon sköt, den var lite seg den medan moster Klara konstaterade att den av Lill-Erik tjuvskjutne älgen verkligen var mör.
  Och syrrans sladd, Gustav, som då gråtande skulle hulka:
  – Jag vill också ha en tjyvskjuten biff!”
  Vilken fest!
  Sedan hjortronen.
  Äh – dem tar vi en annan gång.
  
  Mæ råkes
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar